”Hela Sverige satt och grinade över ciggen på den där uteplatsen i Värmland”

Helg
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Att Värmland skulle spela en så central roll när årets ”Så mycket bättre” drog igång i TV4 hade nog inte särskilt många anat.
Lisa Nilsson

Det handlade ju om Lisa Nilsson och henne har jag haft som ett inslag i mitt liv ända sedan jag jobbade som förvirrad, men ändå något av en, chef på TV4 Nyheterna vid tiden för hennes genombrott. Den inte längre särskilt lovande reportern Steffo Thörnquist, 36, kom och ville göra ett nyhetsinslag om Lisa, 22, och vi stod och pratade om hennes speciella utstrålning och så enade vi oss om att vinkeln på jobbet mycket väl skulle kunna vara Sveriges Sophia Loren.

Ja, faktiskt.

Den vinkeln var vi först och sist med.

Men det blev ett bra jobb, det blev det. Steffo var alltid bra.

Några månader tidigare hade jag å andra sidan skrivit en krönika i Aftonbladet om att hennes stora låt ”För varje gång ser dig”, som ju skrivits av Mauro Scocco, delvis var snodd från ”You to me are everything” med engelska soulgruppen The Real Thing.

Inga kommentarer, vill jag minnas att de inblandade sa om det. Men två bra låtar var det, onekligen. Eller en, typ.

Föga anade jag då att jag skulle sitta och gråta som ett tröstlöst barn över denna bedårande Lisa Nilsson 30 år senare.

Jag var ensam hemma. Min fru var i Göteborg och städade upp efter sin döda pappa. Mina söner var utflugna och deras barn hade satt mig i coronakarantän. Jag var ensam hemma, det var lördag och jag tänkte att jag kunde förbanne mig inte påminna mig att jag suttit ensam hemma en lördagskväll och pimplat rödvin sen jag var 27 år. Och knappt ens då.

Då börjar jag gråta.

Då börjar jag plötsligt gråta.

Lisa Nilsson ska sjunga. Hon sjunger Ana Diaz fantastiska låt ”100” och Diaz berättar om när hon sjöng den på Skansen i Allsången häromåret och det var en så stark känsla och jag minns att jag läst att efter sången när applåderna ekar från den kraftigt berörda publiken ser hon plötsligt mannen som den handlar om i publikhavet. Han är också berörd.

Berörd av texten om ett förhållande som dog.

Lisa Nilsson är också berörd i tv. Jag tänker att hon är särskilt berörd över Ana Diaz ord om att hon kunde se sin dotter gå hand i hand med pappan.

Men texten handlade ju inte om en dotter hon hade utan om en dotter hon aldrig fick – och nu är hon kanske för gammal för att överhuvudtaget kunna få en dotter.

Det är knappt Lisa vågar prata om det med Ana.

Det är, kanske, för hudlösa känslor för tv.

Men hon säger det. Lisa säger det och Ana Diaz, 43, tar emot orden. Det är en stund när tiden stannar upp i tv. Tiden stannar upp i ett vanligt sketet tv-program.

Så sjunger Lisa.

”Jag kunde höra våra skratt när vi var gamla/Rökte cigg på våran uteplats i Värmland/Svarta vinbär i vår trädgård/Jag kunde höra barnen springa där på stigen/Vi var trötta, men vi var glada/Jävla ungar, men de är våra/Fan va fina/Ska de inte sova snart?”

När Ana Diaz sjöng var orden:

”Jag kunde höra våra skratt när vi var gamla/Rökte spliff på våran uteplats i Italien/tomater från vår trädgård/Jag kunde höra barnen springa/Där i trappen/Vi är trötta, men vi är glada/Jävla ungar, men de är våra/Fan vad fina/Ska de inte sova snart?”

Det är så fint. För en svensk rödbrokig Sophia Loren och hennes värmländske exman Henrik Janson från Hammarö är det ju lika fult och tabubrytande att år 2020 röka cigg på en uteplats som att röka spliff, som ju är betydligt mera narkotikaklassat.

Det är lite rörande.

Poesi à la Lisa.

Jag har också en uteplats i Värmland. Jag har rökt åtminstone cigg där nångång och firat ett eller annat SM-guld där med att röka cigarrer. Svarta vinbär? Jaha då. Barnen sprang där på stigen? Absolut. Ville man att dom skulle sova snart? Skulle nog tro det. Svor man åt dom nån gång? Ja.

Jag grät floder. Alldeles ensam var jag så berörd att jag knappt visste vad jag skulle göra med mig. Allt var så starkt och så magiskt att jag tror att snart sagt hela Sverige satt och grinade över ciggen på den där uteplatsen i Värmland.

Tyresös Sophia Loren sjöng färdigt. Jag försökte samla ihop mina anletsdrag och ringa min fru i Göteborg.. Inget svar. Kanske hade hon inte ens tittat. Många systrar att pladdra med där nere.

Ana sjunger i sin originalversion som avslutning:

”Om jag blundar kan jag se det/Våran dotter/Ni håller handen/Hon är liten/Vad är tiden?/En annan linje/Och för evigt/Ska jag alltid älska dig/För att jag vill det./Ska jag alltid älska dig.”

Så klart att expojkvännen stod i publiken på Skansen och applåderade och tänkte på dottern som de aldrig fick och jag antar att han grät en smula över hur livet blev…

VECKANS HÄLSNING

Steffo Törnquist, 64, berättar att han har corona och självklart skickar jag en hälsning om snart tillfrisknande från hela mig och från hela Värmland.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.