Den stora omgrupperingen

Signerat
PUBLICERAD:
Tillfälligt stopp till Vita huset.
Foto: Patrick Semansky/AP
Förenta Staternas president heter med största sannolikhet Joe Biden. Men under ytan är det knappast någon seger för Demokraterna. Det håller på att ske en stor omgruppering i den amerikanska väljarkåren.

Under den utdragna rösträkningen har Biden i små steg knappat in på Trump i flera viktiga delstater och det mesta tyder på att kan i slutändan kommer att få de elektorsröster han behöver. Men det kommer inte att ske utan strid och Trump har redan satt i gång en motkampanj med svepande anklagelser om valfusk. Så det blir olika domstolsprocesser och omräkningar.

Några handfasta bevis för fusk har inte presenterats och många, även republikaner, anser att det är höjden av ansvarslöshet och ett försök att underminera den demokratiska processen. Nu är ju Trump självcentrerad och bombastisk, och har svårt att acceptera den förlorarstämpel som en förlust skulle innebära. Men redan kan märkas en viss trötthet över utspelen och det är inte så många ledande republikaner som stämt in i hans kör.

Dock så skall vi komma ihåg att amerikanska val historiskt sett har plågats av olika manipulationer, även om det var betydligt värre förr. Oftast är marginalerna så stora att eventuellt fusk inte haft någon betydelse, men det är när det bli så jämnt som det blev i årets presidentval som misstankarna kommer upp. Minns också att Hillary Clinton för fyra år sedan inte utan vidare kastade in handduken. Och i valet 2000 var det Al Gore och Demokraterna som drev rösträkningen till domstol i Florida.

Trumps förlust är dock inte det republikanska partiets. Där skördade man stora framgångar och behåller makten i senaten, vilket kommer att försvåra för en president Biden. Även ute i berörda delstater behöll man makten. Detta bryr sig nog Trump själv mindre om. För honom har det varit personligt. Det är den egna ställningen som är det viktigaste.

Men bara för att Republikanerna successivt kan distansera sig från personen Trump så betyder det knappast någon återgång till hur det var innan. De som hoppas på ett parti mer likt hur det var under McCain eller Bush får göra det förgäves. De nya Republikanerna kommer inte att vara som de gamla, och det säger jag som ändå i själ och hjärta är Reaganrepublikan, och har lite svårt att känna igen mig i det som sker. Men var sak har sin egen tid och man gör den egna analysen och förståelsen en otjänst om man inbillar sig att allt hade att göra med Donald J Trump.

Trump var bara ett tecken, låt vara ett väldigt ljudligt sådant, på en förändring som började komma redan innan honom. De nya republikanerna är inte så ekonomiskt liberala och lockar därför mer väljare ur arbetarklassen och folk på landet som anser sig som förlorare på globalisering och urbanisering. Därav en ökad skepsis mot till exempel frihandel. Kulturellt är också dessa väljare mer konservativa och ofta, men inte alltid, mer religiösa. De stöts bort av Demokraternas omfamnande av radikal identitetspolitik.

Det förklarar också inbrytningarna i olika minoritetsgrupper, som har mer traditionella värderingar och som reagerar på inte anses som "äkta" latino eller "äkta" svart om du inte skriver under på den progressiva agendan. Trumps stöd hos kubansk-amerikaner i Florida har lett till en del utfall om att dessa nu inte längre skulle räknas som "icke-vita". Tidigare har den demografiska utvecklingen i det närmaste ansetts vara ödesbestämd åt att ge Demokraterna makten. Det stämmer inte längre. Trump fick ökat stöd i alla minoritetsgrupper, och det största stödet hos svarta en republikansk presidentkandidat haft sedan 1960.

Det är kanske detta vi kan kalla "trumpism" och som nu lär få fortsätta utan Trump. En mer välbalanserad presidentkandidat i framtiden, men en som inte ryggar undan kulturkriget och står upp mot den mediala eliten, torde ha goda chanser igen om fyra år.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.