Ann-Sofi, 49, smittades i mars: "Jag har varit sjuk i åtta månader"

Det är 6 november och Ann-Sofi Fjellman, 49, är fortfarande inte frisk.

I mars kom hostan, febern och andningssvårigheterna. Hennes 2020 är en segdragen coronahistoria utan slutdatum.

– Jag minns när min nioåriga dotter frågade mig: "Ska du dö mamma?", säger hon.

Vid varje framgång, kom en motgång. Men det sista som lämnar Ann-Sofi Fjellman är hoppet:

– Jag är fast besluten om att komma tillbaka.

På Mitticity i centrala Karlstad är det ont om folk. Klockan slår snart tio denna dag och butikerna börjar öppna, tända och välkomna in gäster.

Det är vardag, men ingen rusning in till butikerna när dörrarna till slut står öppna.

Kylan utomhus är krispig, som sig bör en normal november. Och samtidigt som mörkret och det kalla vädret intar Värmland pekar coronakurvorna uppåt: fler smittade, fler inlagda.

– Jag hoppas verkligen att folk börjar ta coronaviruset på allvar igen, säger Ann-Sofi Fjellman.

Hon, om någon, vet vilka tuffa konsekvenser covid-19 kan föra med sig.

Flera nätter vaknade jag upp med blåa händer, fötter och läppar

Om vi backar bandet till mars så var läget helt annorlunda: ett nytt virus lamslog en hel värld.

Få trodde då att viruset fortfarande skulle skapa stor oro i november.

En av de värmlänningar som smittades tidigt, en av de första, var Karlstadsbon, förskoleläraren och mamman Ann-Sofi Fjellman.

Det var den 13 mars som febern och hostan kom.

– Jag fick också framför allt andningssvårigheter, värk i bröstet och en hög puls. Även lukt- och smakbortfall, säger hon och drar på andetagen.

Det märks att det fortfarande är tungt i andningen, och att prata tar både kraft och energi.

Hennes symtom – som man vet i dag är klassiska covid-19-symtom – försvann inte. Nästkommande fyra veckor blir hon sämre och är i ständig kontakt med vården.

– Jag blev uppmanad att ta extra mycket av min astmamedicin, berättar hon.

Men bättre blev det inte.

– Flera nätter vaknade jag upp med blåa händer, fötter och läppar.

Till slut, i början på april, blev hon inlagd på Centralsjukhuset i Karlstad. Hon fick ta ett test för coronaviruset, men som visade negativt.

– Jag tog det försent, säger Ann-Sofi Fjellman.

Läkarna i Karlstad tog kontakt med kollegor i Stockholm – som sett fler sjuka i covid-19 – för rådgivning om Ann-Sofi Fjellmans sjukdomstillstånd.

– Det kändes ett tag som att ingen visste något, säger hon.

På sjukhuset blev hon alltmer stabil och kunde skrivas ut. Återigen var rådet mer astmamedicin, men nu också Alvedon, kortisontabletter och antibiotika.

– Jag mådde bättre under påskhelgen, men det kändes som att det var en lång bit kvar. Jag orkade ingenting och blev väldigt andfådd av att bara prata.

Hela april minns hon som en dimma där varje andetag blev en kamp.

•••

Ann-Sofi Fjellman har med sig alla sina astmamediciner. De står på bordet framför oss när vi pratar.

De är flera olika typer av inhalatorer, där en av dem är helt livsavgörande. Den tar hon med sig var hon än går.

Innan hon drabbades av covid-19 hade hon nästintill vuxit ifrån sin astma. Efteråt, i dag, är det tvärtom.

– Det har nog aldrig varit så dåligt, säger hon.

I dagsläget känner sig Ann-Sofi Fjellman ändå pigg. Hon arbetstränar och blir starkare för varje dag som kommer. Två timmar per dag får hon återgå till jobbet som förskolelärare.

Som hon mår i dag, liknar hennes tillstånd i maj, efter april – då hon nästan mådde som sämst.

– Då, efter tuffa april, började jag plötsligt känna en lättnad i kroppen. Något hade hänt och jag blev plötsligt piggare. Jag återgick till arbetet på 50 procent.

Ann-Sofi Fjellman fortsätter:

– Och det gick verkligen bra. Det kändes som att kroppen skickat ut något adrenalin och att jag var typ "hög på livet". Det höll i sig till midsommar. Sedan tog det typ stopp och jag förlorade nästan all den ork jag hade fått.

Under sommaren mådde hon återigen dåligt, men "hanterbart", förklarar hon.

– Vi hade semester och kunde vara ute i stugan, till exempel.

Men sen kom augusti.

Och då: magplask.

– Efter att jag pratat med vårdcentralen blev jag uppmanad att åka in till sjukhuset och jag blir inskriven – igen. Och då kände jag mig... Ja, det kändes nästan hopplöst.

– Det är så diffust, jag kommer nästan inte ihåg något från den tiden. Men jag minns att min nioåriga dotter frågade mig: "Ska du dö mamma?". Jag svarade nej så klart, men jag visste ju inget. Det var hemskt.

•••

Varför Ann-Sofi Fjellman blev så sjuk efter covid-19 är en fråga hon gärna vill ha svar på, men än så länge finns det inga klara besked.

Men av ren slump så fick hon samma läkarteam i augusti, som i april, och kunde därför utreda saken vidare. Hon fick nya mediciner och bland annat en lungröntgen.

Hon blev utskriven på nytt.

– Hela månaden gick och jag mådde inte bra. Jag var fruktansvärt yr, hade ont i kroppen och min puls var väldigt hög.

Läkarna beställde en arbets-EKG till henne. Då får man oftast träningscykla med elektroder fastsatta på huden för att mäta hjärtats aktivitet.

Ann-Sofi Fjellmans test slutade inte alls bra:

– Jag blev inskriven igen och hamnade på hjärtmedicinavdelning på grund av misstänkt hjärtinfarkt. Nu var det inte det, men när jag gjorde mitt arbets-EKG for min puls upp i 190 och jag svimmade nästan.

Jag är fast besluten om att komma tillbaka igen – så gott det går. Ibland känns det omöjligt, men det ska gå.

Det är nu över två månader sedan. Från dess tills i dag är hon på bättringsvägen.

En stor del av det beror på att Ann-Sofi Fjellman nu har ett helt team som hjälper henne komma tillbaka.

Det är en arbetsterapeut, sjukgymnast och rehabkordinator som specialiserar sig på just långtidssjuka i covid-19, som hjälper henne och fler andra i samma sits.

Trots att Ann-Sofi Fjellman aldrig testat positivt för viruset och heller inte utvecklat antikroppar har hon fått diagnosen bekräftad genom andra tester.

– När jag pratar med min läkare tror han att jag kommer att komma tillbaka helt kanske om ett år. Jag har varit sjuk i åtta månader nu, och att fortsätta ha symtom i ett år till känns tufft.

Andningssvårigheterna har inte lämnat henne, hon får i bland krampattacker, är väldigt trött och seg i huvudet. Det är heller inte helt säkert att alla symtom kommer att lämna henne helt – någonsin.

– Men jag kan inte tappa hoppet, utan jag vill bli bra igen. Jag vill bli mig själv igen. Visst, jag kanske aldrig blir lika skarp i huvudet som jag var innan. Men jag är fast besluten om att komma tillbaka – så gott det går. Ibland känns det omöjligt, men det ska gå.

Samtidigt som Ann-Sofi Fjellman pratar kommer olika nyhetsflashar om att coronaviruset fortsätter att sprida sig i såväl landet som i Värmland. Aldrig har det varit så tydligt: pandemin är inte slut.