Dilba åter aktuell: "Skapa musik lika självklart som att äta och andas"

Nyligen släppte Dotter sin version av 90-talshitten "I'm Sorry", en låt som slungade upp Dilba till toppskiktet av den svenska artisthimlen under 90-talet.

Flera singlar och album följde, Dilba medverkade i "Let's Dance" och "Melodifestivalen" för att sedan försvinna.

NWT möter en artist som är på väg tillbaka.

Från en stillsam tillvaro under lugg – blyg och lite tillbakadragen – blev hon på förstanamnbasis känd för hela landet likt Carola och Lill-Babs. Debutsingel "I'm Sorry" släpptes 1996 och toppade Trackslistan och när albumet släpptes senare samma år kunde hon möblera för både Grammis- och Rockbjörnen-statyetter hemmavid. Albumet blev en storsäljare och ett intensivt turnerande följde, Dilba blev som fångad i en stormvind. Under de följande 15 åren skrev hon låtar till ytterligare två album och en ep, tävlade i TV4:s "Let's Dance" och rönte stor uppmärksamhet som pokerspelare. 2011 medverkade Dilba i Melodifestivalen, hennes bidrog "Try Again" slogs ut men toppade Ituneslistan och hamnade på Svensktoppen.

Sedan blev det tyst.

Först under fjolåret började hon att släppa musik i eget namn igen. Några singlar skvallrade om en comeback,

– Vi lever i märkliga tider, börjar Dilba Demirbağ.

– Jag måste göra saker hela tiden, jag är väldigt rastlös. Och jag är bra på att sysselsätta mig, men nu börjar det blir allt svårare att hitta variationen i vardagen som är väldigt viktig för mig, fortsätter hon och uttrycker tacksamhet över att alla i hennes familj är friska.

Musiken har en stor plats i hennes liv – hon skriver mer eller mindre hela tiden, både till sig själv och andra. Hon driver samtidigt ett eget företag som rekryterar personal inom IT-världen.

– Även om det kanske har verkat så, har musiken aldrig övergivit mig. Även om jag har försökt att slita mig loss, naiv nog att tro man kan sluta prata sitt modersmål – jag alltid haft ett förhållningssätt till att göra musik som är lika självklart som att äta, sova och andas.

– När jag var yngre var syftet med att jag skrev ett annat, med åren förändras det. Under perioder har jag ogillat själva yrket – att vara artist. Jag har en komplex relation till att göra musik, skapandet.

Hon skrattar och inser motsatsförhållandet.

– Ibland är det total harmoni, ibland bara krångligt. Men under tider då jag varit borta från musiken har jag känt en stor saknad.

Någonstans i hennes skapande måste musiken stämma ur ett behov av uttrycka sig.

– Min uppväxt var väldigt stökig. I vuxen ålder kan jag se mig själv som barn och verkligen förstå det där barnets behov att ge utlopp och uttryck. Musiken fanns nära till hands då mina föräldrar spelade och skrev musik.

Redan som knatte i fyra-, femårsåldern började Dilba spela piano.

– Bekräftelsen blir till en början introvert. På samma sätt som jag går i terapi –gör jag musik för min egen skull. Om sedan andra människor lyssnar och tycker om den, det är verkligen helt fantastiskt. Men det är inte anledningen till att jag håller på.

När hon skriver musik åt andra artister, som bland andra Loreen, tar hon reda på vad artisten vill berätta och så blir hon artistens penna.

– Allt kommer ifrån behovet att berätta.

"Knivslagsmål på rasterna"

Familjen flyttade från Kurdistan till Sverige när Dilba var fyra år. Först hamnade de i Uppsala och sedan Karlstad.

– Egentligen har jag bott längre i Uppsala än i Värmland. Men tiden i Värmland är mig mycket mer varmare om hjärtat för jag var tonåring där. Karlstad var en väldigt mycket lugnare plats än Uppsala, det var inte lika stökigt och segregerat. I Uppsala kunde det vara knivslagsmål på rasterna i skolan. I Karlstad var allt mer långsamt, jag blev retad för min Uppsala-dialekt, men det var ändå idylliskt i jämförelse.

Under tonåren introducerade hennes storasyster Dilsa en mängd spännande musik. Karlstad hade en levande musikscen med många band, Dilba minns bland andra Nymphet Noodlers med ett leende.

– Det fanns väldigt mycket bra, inspirerande musik. Duon Standfast var också jättebra.

Den där resan från att vara en musikälskande tonåring i Karlstad till att bli en av landets största artister med debutsingeln – hur vill du beskriva den?

– Det var så stort! Allt, precis allt, vändes upp och ner. I ena stunden skrev jag en låt hemma i mitt lilla rum och i nästa sjöng jag den framför en stor publik som sjöng med. Plötsligt stod jag i världens bästa studios i New York med några av världens bästa musiker! Den kreativa friheten var total – allt jag ville göra gick att göra. Ville jag ha stråkar så spelades det in med Radiosymfonikerna. Det var helt sjukt! En otrolig resa med många fantastiska musikaliska möten.

När du började med musiken, var det självklart att skriva egna låtar?

– Ja, men inte att jag nödvändigtvis skulle sjunga. När jag blev äldre och började spela i band övertalade jag alltid någon annan att sjunga. Att skriva var min grej. Det var först när min lillasyster – den ligistungen! Haha – förmådde mig att spela in låtar på egen hand som jag sjöng mina egna låtar. Jag spelade alltid för henne när hon var liten. Hon var den enda jag vågade sjunga egna låtar för.

Dilba berättar hur hon sparade pengar och till slut kunde spela in några akustiska demos i en studio. Samtidigt hade hennes lillasyster bekantat sig med producenten Peter Svartling.

– Hon spelade min demo i smyg för Peter. Och på den vägen är det.

"Alla blickar på sig"

Debutsingeln blev en stor framgång, en medvind som förde med sig en hel del tumult.

– Det är fortfarande människor som älskar den där låten, den ger dem något och de mår bra av den. För mig känns det som ett väldigt fint arv. Men en negativ aspekt var att den slog så hårt och så snabbt. Jag hann inte acklimatisera mig. Omvärlden förändrade helt sin relation till mig. Jag gick från att vara en vanlig kid som ingen direkt såg, till att plötsligt ha alla blickar på sig, alla var nyfikna och intresserade. Jag var en introvert nörd som mest tyckte alla betedde sig konstigt. Men med tiden blev det bättre, jag har inte knarkat ihjäl mig eller förstört mig på andra sätt som många gjort när de hamnat i liknande situationer utan att kunna hantera det.

Du var väl hela tiden noga med en viss kontroll över din egen musik?

– Den där virvelvinden som drog i gång kom så oväntat. Målet var aldrig att få släppa en skiva eller turnera – målet och drivkraften har alltid varit att göra musik efter mitt eget huvud. Vilket jag ofta också jobbar fram tillsammans med andra. Jag har alltid varit stenhård, har jag inte fått göra det på mitt sätt har jag inte gjort det. Det var svårt att behålla sin integritet intakt i stunder när folk slet å drog. Men överlag har jag alltid blivit väl behandlad, både av skivbolag, media och publik.

Det är nästan tio år mellan Melodifestivalen och dina nya singlar, var det ett val att trappa ner?

– En mängd olika saker påverkade det där. Till viss del var det medvetet, jag kände att jag behövde lära mig något annat i livet än musik. Efter första albumet gick jag in i väggen, det var väldigt hektiskt under flera år. Jag behövde en paus, behövde komma tillbaka till något slags normalt liv. Som artist lever man konstant utanför samhället, man är inte en del av det för man blir upplyft. Och med det utanför. Jag är en högst vanlig, rätt tråkig person. Och gillar att få vara det. Jag har alltid velat vara en i gänget, vara som alla andra. Det kanske har med min bakgrund att göra. Viljan att passa in.

Hur har din bakgrund färgat din musik tror du?

– På många sätt. Inte minst när det gäller ur vilket perspektiv jag skriver och betraktar utifrån. Men också i toner, det finns en melankoli i den kurdiska folkmusiken som går igen i min musik. Där finns också en berättartradition som jag har ärvt.

Berätta om de nya låtarna, hur hittade du tillbaka till musiken?

– Producenten Pontus Frisk tjatade om att jag skulle spela in några av mina låtar. En låt hade vi börjat skriva på flera år tidigare – "I Remember You" – så den gjorde vi klar. Jag har blivit allt mer intresserad av att skriva något på svenska. Inte minst för utmaningens skull. Det är befriande att inte behöva tänka album, det går att göra mer fristående låtar.

Nu när allt inte längre står och faller med musiken – upplever du en större frihet överlag i ditt skapande?

– Verkligen. Jag är tacksam för att jag är rastlös nog att lära mig flera saker i livet. Det som händer många artister och musiker just nu är fruktansvärt, det finns ingen inkomst. Många tvingas lägga ner, vilket är enormt sorgligt för en massa erfarenhet och utveckling går förlorad.

Vad väntar härnäst för dig?