Vänsterpartiet har fått en ny partiledare. Nooshi Dadgostar heter hon och utnämningen under partiets 43:e kongress i helgen var mest en formsak. Ända sedan i vintras har det stått klart att det blir hon som efterträder Jonas Sjöstedt.
Det blir inga enkla skor för Dadgostar att fylla. Under Sjöstedt har Vänsterpartiet gjort en sen utveckling bort från det K som man formellt tappade redan för tre decennier sedan. Ändå är det fortfarande svårt att inte associera partiet med kommunism. Sjöstedts företrädare Lars Ohly kallade sig alltjämt för kommunist. Om Dadgostar skall lyckas fullfölja förvandlingen till ett mer allmänt vänstersocialistiskt parti återstår att se. Hon har ju snarare framstått som mer hårdför än Sjöstedt.
Att Vänsterpartiet har problem med arbetarväljarna är tydligt, och så har det varit länge trots att man självbedrägligt kallar sig för ett arbetarparti. Därför har man nu som utsatt målsättning att locka fler väljare bland arbetare och de som bor på landsbygden. Kongressen satte som mål att 20 procent av de med arbetaryrken skall rösta på partiet 2030. Och Dadgostar ägnade större delen av sitt kongresstal åt en oblyg flirt med denna undflyende väljargrupp.
Uppförsbacken är dock markant. Enligt SCB:s partisympatiundersökning är det bara 6,6 procent av LO-medlemmarna som stödjer partiet, att jämföras med 42,9 procent för Socialdemokraterna och 26,2 för Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet är mer av ett parti för akademiker, tjänstemän och medelklass i storstäderna. Bland TCO-anslutna är stödet 10,6 procent och för Saco-anslutna 11,9 procent.
Visst har V ökat i opinionsmätningarna – och i senaste valet fick de 8,0 procent – men de rösterna har mest kommit från missnöjda vänstersocialdemokrater, vilket inte gör vänsterblocket större totalt sett. Lika lite som S kan V komma ifrån att många väljare som tidigare röstade vänster nu lägger sin röst på det så förhatliga SD.
För dessa väljare är migrationspolitiken det viktigaste och där är Vänsterns generösa politik på det området ett absolut hinder. Den urspårade identitetspolitiken, feminism, hbtq och allt sådant som partiet driver stöter också bort den typen av väljare. Som gruppledaren i Köping Anders Trygg (V) så avslöjande sade i SVT: "Vi kanske står för det folk borde tycka, men vi har svårt att få dem att tycka det".
Möjligen kan V under sin nya partiledare dra nytta av motståndet mot liberaliseringar i arbetsrätten. Men när Dadgostar upprepar hotet om misstroende mot Löfvenregeringen och säger att LO måste vara med på tåget så upprepar hon det som statsminister Löfven själv har sagt. Han kommer inte att ställa LO vid sidan. Givet hur utgången i Las-frågan lär bli så kommer V att ha svårt att dra nytta av det.
Det bästa som Vänsterpartiet nog kan hoppas på är att förbli ett missnöjesparti till vänster, vars blotta existens utgör ett hinder för S att gå för långt mot mitten. Något som är svårt nog nu när S samverkar med Centern och Liberalerna, partier som inte vill veta av V men som ändå tvingas inse dess betydelse för att få ihop stödet för regeringen. Men ju länge det ömsesidiga beroendet finns desto lättare blir det att till sist anses som mer rumsrena.