20 år senare: Så ska Arvika undvika en ny katastrof

För 20 år sedan tog vattnet över Arvika. Översvämningen sätter fortfarande spår, både i människorna och stadsbilden.

En av dem som berördes bytte jobb, en annan försöker rida ut ännu en kris för sina restauranger.

Och ute i sundet mot Glafsfjorden står översvämningsskyddet klart.

Det stod en soffa på strandpromenaden framför äldreboendet Strand den där regniga hösten för 20 år sedan.

– Vi hade den som märke och till slut var den borta, minns Doris Westlund Glader, som jobbade på Strand i elva år.

Först minns hon att det var nästan lite spännande att se vattnet stiga. Att det skulle sluta med att äldreboendet fick evakueras visste hon inte då.

– När det är någonting som är på lite avstånd så är det ju inte så farligt.

Men när soffan försvann i vattnet började det kännas annorlunda.

– Då förstod vi ju allvaret i det.

Snart var översvämningen det enda personalen och de boende pratade om.

"Det löser sig väl"

En annan som såg vattnet stiga var restaurangägaren Andreas Olsson som, tillsammans med sin bror Mattias, kämpade för att få Olssons brygga klar för julborden. De hade investerat en halv miljon i restaurangen, berättade de för NWT då.

– Vi höll på att bygga för fullt och vi tänkte "det löser sig väl det här", säger han 20 år senare medan han bjuder på kaffe i den nu stängda restaurangen.

Möbler, glas och bestick står tysta och allvarliga och utanför skvalpar Kyrkviken under en grå himmel. Coronapandemin har slagit hårt mot restaurangbranschen. Är det inte en kris, så är det en annan.

För 20 år sedan var det allt annat än lugnt.

– Vallarna kom upp mer och mer och det sattes upp pumpar. Vi fortsatte ju att bygga mitt i det här, för vi var ju tvungna att göra det så vi skulle hinna. Hade vi slutat jobba så skulle det inte bli några julbord.

Hundratals slet

Hundratals personer från bland annat räddningstjänst, försvar och hemvärn kämpade mot vattnet i Arvika. Vattnet sköljde in hos privatpersoner och företag och över stan låg det ettriga motorljudet från pumparna. Till sist fick orenat avloppsvatten släppas ut i Kyrkviken. Mängder av fritidshus i kommunen stod i, nära eller under vatten.

Kung Carl XVI Gustaf och prins Carl Philip kom dit, liksom dåvarande statsminister Göran Persson (S), miljöministern Kjell Larsson (S) och överbefälhavaren Johan Hederstedt, Räddningsverkets generaldirektör Christina Salomonsson och landshövding Ingemar Eliasson var också där.

– Vi måste sätta oss in i vilken beredskap som behövs för att kunna möta de klimatförändringar som kommer, sa Kjell Larsson bland annat under sitt besök.

– Det är naturligtvis dramatiskt för alla som drabbats och råkat illa ut på grund av vattenmassorna, sa kungen.

Många Arvikabor hade samlats för att få en skymt av kungligheterna. Men inte alla.

– Äsch, jag väntar inte på kungen. Jag väntar på att vattnet ska försvinna, sa en boende i det översvämningsdrabbade området Strand.

Flaskhals

Glafsfjorden är lite som den smala änden av en tratt. Vatten från ett enormt område ska passera på väg mot Vänern.

Det blir inte bättre av att fallhöjden mellan Arvika och Säffle bara är en halv meter, särskilt inte när regnet slår alla rekord, som det gjorde i oktober och november år 2000. Vattnet forsade in, men rann undan oändligt sakta.

Det extrema vattenståndet har satt spår på många sätt och gett lärdomar för framtiden.

Ida Persson är ingenjör och jobbar med geografiska informationssystem i Arvika kommun och bodde i stan under översvämningen. Då hade hon sjöutsikt från sin balkong, vilket hon inte brukar ha. Efter översvämningen har hon jobbat med att kartlägga på vilka höjdnivåer hus och vägar ligger.

– Redan innan vi når en viss nivå ska vi veta var vi ska sätta in resurserna, var vi ska bygga vallar, vilka områden vi ska lägga resurserna på. Vi har otroligt mycket bättre data nu, säger hon.

Men klimatanpassning är inte gratis. Kommunen har avsatt 140 miljoner för det översvämningsskydd som invigdes i somras.

– Man får jämföra med vad konsekvensen är om man inte gör investeringen. Den konsekvensen är mycket större, för då pratar man ju om människors liv och hälsa, säger samhällsbyggnadschef Ida Svensson.

Människor och pengar

Och översvämningen kostade också stora pengar. För ett tiotal år sedan gjordes en uppskattning av kostnaderna för hela Byälvsområdet. Enligt den kostade översvämningen drygt 300 miljoner kronor i den tidens penningvärde.

Säkerhetssamordnaren Ida Andersson säger att översvämningsskyddet skyddar mer än man kanske tänker på.

– Vi skyddar många samhällsviktiga verksamheter, till exempel järnvägen. Det är kanske en av de viktigaste infrastrukturerna vi har i Sverige. Vi har ett krematorium. Vi har noder i form av el, fiber, pumpar.

Här ingår även reningsverket, som fick släppa ut orenat avloppsvatten för 20 år sedan.

Ida Andersson pekar även hon på översvämningens mänskliga pris.

– Det var otroligt slitsamt för kommunen. Det tog oss två år att återhämta oss efter och många människor kom aldrig tillbaka till jobbet, för de gick in i väggen. Och så kan vi inte ha det.

Som en krigszon

Andreas Olsson beskriver hur stan kändes som en krigszon med militärer, helikoptrar och bussar från SVT och TV4.

– Vi blev väldigt mycket i fokus av någon konstig anledning, det var väl att vi kanske var lite korkade och byggde samtidigt som det var översvämning. Kungen var här och hälsade på oss.

Vad sa han då?

– ”Kämpa på”. Han kom här i gummistövlar. Det var så overkligt. På text-tv var vi med på sidan 100 två dagar i rad, det var något krig och något plan som hade störtat och så stod det ”Olssons brygga”.

Samtidigt var det många som ställde upp.

– Vi hade jättemånga kompisar som tog ledigt från jobbet och var här och hjälpte oss dygnet runt, så där ser man verkligen hur många bra vänner man har.

Men tiden gick och snart var det bara restaurangen som var invallad och omgiven av jättestora pumpar. Sedan small det, bokstavligen.

Evakuerade till sjukhuset

Doris Westlund Glader som jobbade på äldreboendet Strand berättar att hon kände sig välinformerad hela tiden.

– Vi var ju väldigt väl bevakade och informerade. Sedan kom det ju militärer och så. Kungen gick utanför fönstret en dag, det var lite surrealistiskt, måste jag säga, säger hon och skrattar.

Men vardagen blev också bökigare allt eftersom.

– Det blev så mycket vatten så en kunde inte åka den vanliga vägen till jobbet utan en fick åka runt och så stod det militärer och släppte in oss på området, för det var ju bara de som var behöriga att åka in där som fick.

Hon berättar att tre hus ner mot Kyrkviken var invallade. Till sist började avloppsvattnet komma tillbaka upp.

– Då började det bli prat om evakuering.

I några veckor fick personalen och de äldre hålla till på en tidigare tom avdelning på sjukhuset i Arvika.

– När vi väl var på sjukhuset så tyckte jag själv att kändes skönt att komma därifrån. En tänker ju inte så mycket på det när en är mitt i, men sedan kommer ju tankarna efteråt.

Evakueringen gick fort, minns Doris Westlund Glader.

– Det var ju många journalister och tv där och så jag tror de kallade till en presskonferens när vi blev evakuerade. Så det gick väldigt fort allt, tycker jag, när jag tänker på det.

Men lite saker kunde de gamla ta med.

– De fick med sig handväska och toalettartiklar och lite annat, som de ville ha med sig. Det blev lite lugnare runt oss, fast det var ganska rörigt där uppe. Vi var mycket personal och det var över 30 boende.

Stänger vid 47 meter

Elin Alsterhag kliver ur tjänstebilen vid vattnet i Blåsut. Eftermiddagssolen skiner över Arvika, Kyrkviken, Glafsfjorden – och översvämningsskyddets ljusgrå betong.

Hon är chef för teknisk stab på det kommunala bolaget Teknik i väst och en av dem som jobbat mest med processen kring översvämningsskyddet.

– När vattnet stiger över 47 meter över havet har vi rätt att stänga skyddet och börja pumpa.

Normalvattenståndet är 45,79 meter över havet. Utanför sundet breder Glafsfjorden ut sig.

– Vattendraget utanför här är ju inte skyddat, men däremot så har vi ju resurserna som vi kan spara in med översvämningsskyddet och så kan räddningstjänsten använda dem utanför skyddet.

Det ska heller inte påverka vattengenomströmningen till Kyrkviken när det är öppet.

När det stängs kommer Glafsfjordens nivå att bli lite högre än den hade varit annars, men inte särskilt mycket, enligt Elin Alsterhag.

– Om det hade varit exakt samma översvämning som år 2000 fast med översvämningsskydd, så hade det blivit ett par tre centimeter högre utanför skyddet. Ett värsta tänkbart scenario skulle vara upp till en decimeter högre utanför och då är det på en översvämning på kanske fyra meter över medelvattenstånd.

I somras invigdes översvämningsskyddet med bandklippning och trumpetsalut.

Skyddet har också gjort att kommunen kunnat planera för bostäder i ett område som man ansåg var för osäkert tidigare.

– Så översvämningsskyddet i sig har inneburit en bonus för Arvika, säger samhällsbyggnadschefen Ida Svensson.

"Ni har tio minuter"

Andreas Olsson berättar att det var asfalt på innergården då, för 20 år sedan.

– Vi står på en pir nu och då var det så underminerat och sådant tryck för vattnet ville ju upp. Pang sa det i asfalten, så stod det en stråle på 20–30 meter rätt upp. Då tänkte jag "fan, det är nog inte så bra det här".

Och det var det förstås inte heller, när vattnet sprutade upp som ur gejsrar.

– Räddningschefen kom in och sa "nu har ni tio minuter på er att lämna, för vi tror att det ska rasa ihop". Det var bara och lägga ner hammaren och så stängde de av allting och då bara steg vattnet, det gick hur fort som helst.

Det var den 22 november.

Han tror att det var ungefär en och en halv meter djupt vatten i restaurangen när vattennivån stabiliserade sig.

– Vi hade lagt ett sådant här skeppsgolv, jättefint. Det låg och flöt på vattnet, säger han och skrattar.

Med hjälp av en eka kunde de ta sig ut till restaurangen och rädda en del saker, men de var tvungna att vada i midjedjupt, iskallt vatten för att komma åt grejerna.

Efter en del om och men fick bröderna Olsson pengar från sitt försäkringsbolag.

– Annars hade det nog varit riktig katastrof, för vi gjorde ju en jättesatsning, säger Andreas Olsson.

Sommaren 2001 kunde restaurangen öppna igen och så hoppades bröderna förstås på julbord det året.

Tillbaka till lucia

Doris Westlund Glader säger att veckorna på sjukhuset gick bra, fast miljön var så annorlunda mot vad de var vana vid.

Var det en del av de äldre som tyckte det var jobbigt?

– Ja, det måste de ha tyckt, men jag tyckte ändå att de tog det bra.

Var de bekymrade för hur det skulle gå för grejerna som var kvar på Strand?

– Jo, det var de, de funderade mycket på om det var vatten inne.

Den 13 december, på lucia, kunde de äldre börja flytta hem igen. Calle Nilsson var en av de första som fick flytta tillbaka.

– Det första jag gjorde var att titta om allt var som det skulle. Och det var det, sa han till NWT då och var nöjd med att vara hemma igen.

Doris Westlund Glader minns också att stämningen var glad när de återvände. Men själv kände hon inte riktigt så.

– Det skulle pyntas och det skulle städas och jag vet inte allt och jag tyckte bara det var jobbigt. Men de flesta var väldigt glada att det var över.

Lägenheterna hade klarat sig från skador, även om marken utanför var lerig och geggig.

Lockande att bygga

Säkerhetssamordnaren Ida Andersson säger att översvämningsskyddet kanske var den enkla delen. Området utanför är svårare att skydda.

– Det är en mycket mer komplex fråga i det här med översvämningar i Byälven. Det är väldigt stora landområden, som naturligt har översvämmats länge.

Att muddra är ingen lösning.

– Man har pratat om att man skulle kunna muddra för att få bort vattnet snabbare. Men det är ju så låg höjdskillnad mellan Säffle och här så det är den som gör att inte vattnet rinner snabbare, säger gis-ingenjören Ida Persson.

Framtida översvämningar är ett ansvar för kommunen, men inte bara, anser Ida Andersson.

– Det måste varje enskild människa ha koll på. Vad är det för risker där jag verkar och där jag bor? Att man faktiskt har koll på om ens fastighet ligger i översvämningszon eller inte. Man ska inte bygga där det finns en översvämningsrisk. Om man börjar i den änden så har vi inte det här problemet.

Men många lockas av att bygga i natursköna lägen nära vattnet, trots översvämningen för 20 år sedan och de växande riskerna för extremväder i framtiden. Enligt samhällsbyggnadschef Ida Svensson kan kommunen inte neka bygglov för att ett tänkt hus riskerar att bli översvämmat.

– Vi kan avråda. Men det har ju byggts ändå.

Översvämningen har också fått Arvika kommun att undersöka vilka andra klimatrisker man står inför.

För lite vatten kan paradoxalt nog också bli ett problem.

– Vi ser att risken för skogsbränder bli allt större. Vi har olika typer av växtsjukdomar som kommer. När man får risker som påverkar våra ekosystem får vi ett mer sårbart samhälle. Det är mycket svårare och åtgärderna är komplexa, säger Ida Andersson.

Julbordet som inte blev av

Översvämningen är inte det enda bakslaget bröderna Olsson drabbats av. De har råkat ut för två stora bränder och otaliga inbrott. I mars i år kom coronapandemin.

– Det är väl därför vi har klarat den här smällen ganska så bra, för en är lite härdad. Och när det händer grejer tror jag det är viktigt att en agerar fort och det gjorde vi nu. En har lite fördelar av att ha varit med om elände, det tror jag. En håller sig lugn, säger Andreas Olsson.

I dag är översvämningen en del av Olssons bryggas historia.

– Varje sommar när vi har öppet så har vi utbildning med personalen. ”Hur högt var vattnet då?” och ”vad hände?”. Det är de frågorna efter 20 år.

Han blickar ut mot översvämningsskyddet i sundet mellan Kyrkviken och Glafsfjorden.

– Nu har vi äntligen fått dammen på plats, så det är vi jätteglada för. Utvecklingen i hamnen har ju hängt på det. Det är nog bättre att sätta upp barriärer en gång för mycket än en gång för lite, tror jag.

Vad hände då med julbordet 2001? Jo, vattnet satte käppar i hjulet även den gången, om än på ett annat sätt.

– På hösten märkte vi att det var något konstigt i väggen. Då hade vattenberedaren stått och läckt. Vi fick stänga och riva ur allting, så det blev inget julbord det året heller, säger han och skrattar.

"Hur ska det bli?"

Doris Westlund Glader, som jobbade på Strand, slutade där en kort tid efter översvämningen.

– När det här kom ikapp mig så ville jag inte jobba kvar där, utan efter ett halvår ungefär bytte jag arbete. Jag kände att jag inte ville vara där mer.

Hon säger att översvämningen har gett henne många tankar.

– Jag har ju tänkt på efteråt att är det här någonting som vi kommer att få leva med, att det blir så här? Sådana här naturkatastrofer som det ändå var? Det är så skrämmande. Man hör ju mer och mer att vädret ändrar sig och hur ska det bli?