Minns du hösten 2000? Det gör jag. Det var den där hösten när det aldrig ville sluta regna.
Precis som under coronapandemin levde vi med en kraft, som ingen kom undan.
Det var i oktober 2000 som regnet kom och sedan gav det inte med sig förrän framåt jul. Här är det inte bara mina egna, förstärkta, minnen av regntung himmel som spökar. SMHI:s nederbördsstatistik bekräftar minnesbilden.
Glafsfjorden svämmade över så till den grad att ett äldreboende fick evakueras. I Säffle öppnades slussluckor som varit stängda i många år och till sist svällde Vänern över sina bräddar.
Nu blickar NWT tillbaka på en del av det som hände då. Vi gör nerslag i Arvika, Säffle och Karlstad och avslutar med att blicka ut över Vänern. Fast vi ser också framåt.
Vad regnrekorden hösten 2000 berodde på går inte att säga. Klimatforskaren Markku Rummukainen sa i slutet av den regntunga november till NWT:s reporter Ola Bjärnek att regnvädren sannolikt berodde på naturliga variationer.
Sedan dess har det hänt saker. Halten av växthusgaser i atmosfären har ökat och med den risken för mer extremväder. I dag går det också att bedöma hur mycket mer sannolika klimatförändringarna gör olika extrema väderhändelser.
Hösten 2000 var min första som tillsvidareanställd på NWT. Jag var en av många som bevakade översvämningen och i min privata dagbok skrev jag både om jobbet och vädret: ”Apropå vatten så kommer det hinkvis uppifrån", skrev jag i början av oktober.
Ett par veckor senare gick nyhetscheferna runt på redaktionen iförda solhattar med NWT-logga: "Jag föreslog att man skulle låta tillverka sydvästar inför nästa säsong.”
Den 23 november kom fotografen Helena Karlsson och jag till Säffle när den sista dammluckan lyftes. Något mer ovanligt hände där också, skriver jag i dagboken: ”Iallafall sken solen i Säffle i två minuter och det var skönt. Det blev till och med säkert fem minuters eftermiddagssol i Karlstad”. Sådant var vi inte bortskämda med.
Den 7 december skrev jag uppgivet i dagboken: ”Ute regnade det som vanligt.”
När jag, som jag gör varje år i slutet av november, läste Tove Janssons "Sent i november"kändes den extra passande. Den utspelar sig just en sådan där blöt höst: "Tiden gick och regnet föll. Aldrig någon höst har det regnat så mycket. Dalarna kring kusten blev sanka av allt vatten som rann ner över kullar och berg, och marken ruttnade istället för att vissna."
I början av boken börjar den gamle, glömske Onkelskruttet – så kallar han sig i alla fall, men har glömt sitt riktiga namn – gå mot Mumindalen. När han gett sig av "kom ett nytt stort höstregn för att tvätta bort det sista av allt som han inte ville minnas."
Många av oss vill nog gärna göra som Onkelskruttet och glömma den där regniga hösten. NWT gör tvärtom. För det som hände då kan hända igen. Sedan 2000 har koldioxidhalten i atmosfären stigit med 12 procent. Risken för extremväder ökar.
Men precis som med coronapandemin, så kan vi agera. Vi har fortfarande en chans att undvika de värsta skadorna på naturen, våra samhällen, oss själva och på dem vi borde sätta allra främst – våra barn och barnbarn. Det vi gör i dag, formar deras värld i morgon.