Värmlandsättlingen Nils Lofgren i stor intervju: "Skulle turnera med både Young och Springsteen"

Han har drygt 50 år av turnéliv bakom sig.

Just nu är han aktuell som en kugge i Bruce Springsteens maskineri The E Street Band, ett nytt album "Letter to You" toppar listorna runt om i världen.

NWT pratar om strandade turnéplaner, mentorn Neil Young och det stundande presidentvalet med Värmlandsättlingen Nils Lofgren.

I inledningen av dokumentärfilmen "Bruce Springsteen's Letter to You", som ackompanjerar albumet med samma namn, beskriver den amerikanske musikern och låtskrivaren sitt E Street Band som ett välstämt instrument med en enorm flexibilitet och kraft. Efter alla år de spelat tillsammans kan bandet arbeta med en effektivitet likt den hos en vältrimmad racingmotor. Att vara en del av The E Street Band är inte ett jobb – det är ett kall, fortsätter Springsteen. Det är det viktigaste i ditt liv, samtidigt som allt bara är rock 'n' roll, skrockar han för att sedan presentera bandmedlemmarna.

För Värmlandsättlingen Nils Lofgren har bandet varit ett hem sedan 1984. Han kom med när Steven van Zandt valde att hoppa av för en solokarriär. Lofgrens första uppdrag blev den monstruösa "Born in the USA"-turnén som bestod av 156 maratonkonserter runt om i världen – under besöket på Ullevi i Göteborg hoppade publiken sönder arenan. Sedan dess har det blivit åtskilliga Sverigebesök med kritikerrosade och utsålda arenakonserter, under några av visiterna har han gjort en avstickare till sina värmländska släktingar, vid ett tillfälle gästade han spelmansstämman i Ransäter med sitt dragspel, ett instrument han började studera redan som femåring.

– Min pappa föddes i Värmland och min mamma kom från Sicilien, deras folkmusik var det första jag lärde mig att spela på dragspelet. Jag minns att jag ofta spelade för mina farföräldrar när jag var sex, sju år. De sjöng med på svenska och dansade. De vackra melodierna från den svenska folkmusiken finns i mitt skelett, de har präglat mig musikaliskt.

Han minns med ett skratt:

– Om det är sommar när vi spelar i Sverige brukar Bruce skicka ut mig på scenen med dragspelet för att spela "Idas sommarvisa" innan de andra kommer ut och konserten drar igång.

Nils är den äldsta av fyra bröder och bär samma namn som sin pappa. Mellannamnet Hilmer har han ärvt av farfar som växte upp i Lövstaholm, två mil nordost om Sunne.

– Pappa flyttade med mina farföräldrar till USA när han var bara tre år, berättar Nils Lofgren som föddes i Chicago men växte upp i en förort till den amerikanska huvudstaden.

När vi hörs har Nils Lofgren just hällt upp sitt frukostkaffe, en av hans hundar håller honom sällskap och snart hörs även frun Amy i bakgrunden. Bonussonen Dylan bor lite längre ner på samma gata. Huset ligger en bit utanför Scottsdale i Arizona, äntligen har hettan börja släppa taget om dagarna, berättar han och förhör sig om det svenska höstvädret.

"Väntat på att få börja leva"

Nils Lofgren, 69, har varit en turnerande musiker i drygt 50 år. Han uppskattar att han spenderat halva sitt liv på resande fot – på hotell och på scenen. Nyligen släppte han ett livealbum – "Weatherered" – i eget namn med ett eget kompband.

– Det ironiska är att inför det här året hade jag mer omfattande turnéplaner än någonsin tidigare. I april skulle jag ha inlett en omfattande turné med Neil Young och Crazy Horse som skulle pågå under nästan hela året.

– Runt årsskiftet hade jag bokat in en soloturné med mitt eget band och under nästa år var det tänkt att vi skulle dra ut på en lång, lång turné med Bruce och The E Street Band. Men allt bara föll, pandemin svalde alla planer.

Den senaste tiden beskriver han som bister – han har haft "a bad case of the blues" och inte haft vare sig lust eller energi att företa sig något kreativt.

– Det enda jag har mäktat med har varit att plugga in gitarren och sätta på någon låt med Muddy Waters, Howlin' Wolf eller Neil eller Bruce på min mobil och spela med. Det har känts som att jag väntat på att få börja leva igen, men det kommer att dröja innan tiderna blir bättre så jag måste samla mig, anpassa mig till läget, säger han uppfordrande.

– Men att möta en publik, att vara på väg hela tiden, har varit en stor del av mitt liv och det är svårt att ändra alla vanor.

I tegelhuset från 30-talet där han bor står instrument uppställda i nästan alla rum – ett piano, dragspel, gitarrer. Han försöker att spela lite varje dag även när det känns motigt.

– Jag har påmint mig själv om hur jag blev förälskad i musik, förälskad i att lära mig och upptäcka nya instrument och nya sätt att spela. För mig har alltid musiken varit ett heligt vapen, kanske mer så nu än någonsin tidigare. Musik är helande, det kan ge kraft och miljoner människor lyssnar på musik varje dag. Musik kan skapa gemenskap, väcka empati och förståelse människor emellan. Musik är något magiskt.

För Nils Logfren har låtskrivandet, konserterna och inspelningarna alltid varit en naturlig del av livsstilen snarare än ett arbete.

– Jag begåvades med en talang – från mina föräldrar, kanske från Gud, vad vet jag. Organiserad religion tilltalar mig inte alls, men jag tror på en högre makt och jag försöker att vara mer andlig i mitt liv. Musiken har fyllt så många olika funktioner i mitt liv, från att vara min inkomstkälla till att läka mitt själsliv.

"Visste inget om musikbranschen"

En avgörande händelse för Nils Lofgrens karriär inträffade på klubben The Cellar Door i Washington D.C. Efter en konsert med Neil Young tog sig Lofgren in till logen där han förklarade för Young att han var en aspirerande musiker.

– Jag var 17 och hade just bildat mitt band Grin, jag visste absolut ingenting om musikbranschen. För Neil förklarade jag att vi planerade att åka till L.A. för att försöka få ett skivkontrakt. Neil räckte över sin akustiska Martin-gitarr och bad mig spela några egna låtar.

Efter en första låt bad Neil Young att få höra flera.

– Det blev fyra, fem låtar. Sedan frågade han om jag hade lust att hänga med honom och bandet, vi blev snabbt väldigt goda vänner och Neil ville att jag skulle höra av mig när jag kom till L.A. Han ringde då och då och peppade mig, kom med råd om olika saker och hjälpte verkligen till. Väl i L.A. fick jag bo hos Neils producent i Topanga Canyon.

Vid den här tiden började Neil Young arbetet med "After The Goldrush", ett album som med tiden har kommit att räknas bland rockhistoriens allra främsta. Nils ombads vara med och spela piano och gitarr. Ett av hans bidrag till inspelningarna var att addera polkatakten i den tunga "Southern Man", polka och vals hade Nils i kroppen från all folkmusik han spelat. Låten var en vass kommentar till rasismen i Sydstaterna och inspirerade Lynyrd Skynyrd till ett mothugg i form av låten "Sweet Home Alabama".

– "After The Gold Rush" blev en fantastisk skiva, jag ser den som en av höjdpunkterna i min karriär.

Under den här tiden när du tog dina första steg i musikbranschen, vilket konkret råd från Young hade du mest nytta av?

– Rent musikaliskt lärde jag mig väldigt mycket om hur en grupp fungerar. Men det viktigaste var nog att han uppmanade mig att inte skriva under några kontrakt innan han sett dem. Det hjälpte mig från en hel del skumma uppgörelser kan jag säga. Neil blev min största mentor.

Låtar med Lou Reed

En lärdom som Nils Lofgren tagit med sig från sina samarbeten med Young är att i mesta möjliga mån försöka spela in musik live i studion.

– Det handlar om att fånga den råa och tunga känslan som finns när ett band lär sig en låt. Den kan snabbt försvinna om man inte tar tillvara på den.

Att försöka sätta låtarna med alla musikerna tillsammans i studion är något som han applicerat många gånger genom åren. Ifjol medverkade han på Neil Youngs album "Colorado", ett album som spelades in under väldigt enkla förhållanden.

– Neil ville inte att vi hade hörlurar i studion, vi hade bara en kass högtalaranläggning. Det fick oss att lyssna på varandra, titta på varandra. Allt blev väldigt basic.

På fjolårets soloalbum "Blue with Lou" som innehåller några låtar Lofgren skrev med Lou Reed i slutet av 70-talet är nästintill allt inspelat i en tagning. Av en händelse är det på dagen sju år sedan Lou Reed gick bort när vi hörs.

– Åh, det visste jag inte. Det var så sorgligt att förlora honom. Vi skrev tolv låtar tillsammans, några hamnade på hans album "The Bells" och några på mitt album. Han var en underbar artist som mästrade alla konstformer.

Live i studion var också mottot när Bruce Springsteen kallade samman sina vapendragare i The E Street Band i november förra året. Förra veckan släpptes resultatet – "Letter to You" spelades in på fyra dagar och Nils Lofgren beskriver inspelningen som intensiv och väldigt rolig.

– Eftersom Bruce och Steven (van Zandt) helst spelar elgitarr körde jag akustisk gitarr på flera av låtarna. Jag gillar det väldigt mycket, det finns en rytmisk känsla i det, något som gifter sig väldigt bra med Max (Weinberg) trummor. Ofta kommer idéer medan bandet lär sig låtackorden, jag byter ofta mellan olika gitarrer och känner instinktivt när jag har hittat rätt instrument för en specifik låt.

– Alla kommer med idéer och just att experimentera är en viktig del av jobbet. Vi i bandet blir som våra egna producenter, vi har alla en liten egen del av det musikaliska landskap vi bygger upp.

Efter så många år tillsammans kan samarbetet ofta ske intuitivt, utan ord.

– Efter tusen och åter tusen timmar tillsammans – på konserter, soundchecks, alla resor tillsammans, vi känner varandra väldigt väl.

Han pratar med varm, lite släpig röst och kliar sig då och då i de gråspräckliga, sylvassa polisongerna. Det är på scenen som han har lärt sig sitt hantverk berättar han, ofta har den stora utmaningen varit den mindre publiken.

– Jag är nog som mest fokuserad inför en liten publik. Då stänger jag liksom av och låter de musikaliska instinkterna ta över. På en liten scen kommer publiken närmare, de blir en del av dig på ett annat sätt än på en större arena där de flesta följer dig via en storskärm.

Trivs med Ringo Starr

Efter några skivor med sitt band Grin solodebuterade Nils Lofgren. Det självbetitlade albumet rankades av både amerikanska Rolling Stone och brittiska NME som ett av 1975 års bästa rockalbum. Växelbruket mellan att vara en kugge i ett maskineri – ett kompband – och fronta själv som soloartist beskriver han som väldigt givande.

– Det är skönt att vara i ett band och inte vara bandledaren. Att leda innebär en hel del jobb som inte bara rör musiken. Och i stället för att spela varje solo, sjunga varje textrad kan jag köra och spela rytmgitarr, något som jag älskar. Kanske att jag är lyckligare när jag är en i bandet snarare än frontpersonen.

Under många år var Lofgren en del av Ringo Starrs All Star Band där de medverkande turades om att ställa sig i mitten. På många sätt hyllar han det som den ultimata konstellationen.

– Oavsett om jag turnerar med Ringo eller Willie Nelson, så blir jag alltid väldigt inspirerad när jag sedan återvänder till min solokarriär. Växelbruket håller allt levande.

Nils Lofgren är en uppskattad musiker inte bara för sina flyhänta fingrar utan också för sin lyhördhet. En av de viktigaste saker för en bandmedlem att tänka på är att både ge och ta utrymme i musiken.

– Jag vill omge mig med musiker som ger mig frihet, den friheten finns i både E Street och med Neils Crazy Horse. De jag jobbar vill att jag skapar och tillför saker, personliga saker. Första gången jag spelade med Ringo frågade jag om han ville att jag skulle göra något speciellt och då sa han "Nej, jag vill att du ska vara dig själv, spela det du känner för". Bruce och Neil arbetar på samma sätt. Bruce spelar en ny låt och kanske har några idéer om hur det ska låta, men alla kan bidra. Jag kan välja instrument utifrån vad jag själv hör i låten. När du står med The E Street Band i studion är det ju självklart att ta del av all den kunskap och idérikedom som finns där, du kan inte börja diktera vad alla ska göra.

Han berättar om när han först arbetade med Springsteen i en studio, det var ett solo som han skulle bidra med på titelspåret från "Tunnel of Love" som släpptes 1987.

– Det var ett häftigt projekt som Bruce jobbade med, mest helt på egen hand. I alla de olika situationer som jag hamnat i som musiker gäller det att försöka hitta rätt i musiken, komma med passande uppslag och få det att lyfta. Varje projekt är unikt på sitt sätt.

Voltar med gitarren

Utöver musiken har Nils Lofgren utmärkt sig genom en scenakrobatik som i stunder verkar trotsa tyngdlagen. I unga år var hans blyghet ett problem under konserterna – "Jag stod alltid blickstilla och blundade när jag sjöng" – men med tiden blev han allt mer ohämmad. Han sökte upp sin gymnastiklärare från skoltiden, gymnastik och basket var stora intressen för honom under de sena skolåren.

– Tillsammans med honom lärde jag bakåtvolten. Jag började göra den på scenen och spelade gitarr samtidigt vilket gav ett vrål av uppskattning från publiken. Med tiden blev jag väldigt extrovert på scenen, hade en trampolin med mig ibland.

Den fysiska scennärvaron har dock lett till att han fått byta ut båda sina höfter. Men han har fortfarande för vana att göra minst ett solo samtidigt som han gör en piruettliknande dans.

– Det har funkat väldigt bra med mina metall-höfter. Just att vara väldigt fysisk, att vara en showman, är en viktig del av min scenpersona. Det är en ynnest att få möta en publik, så det känns viktigt att ge dem något speciellt.

– Att få möta en publik har blivit allt mer känsloladdat för mig i takt med att jag blivit äldre. Jag känner en stor tacksamhet inför att få möjligheten. På samma sätt som det är fantastiskt att få vara med om ännu ett kapitel tillsammans med Bruce och The E Street. Det var en underbar upplevelse och gensvaret har varit väldigt positivt.

"Känns helt åt helvete"

Flera gånger under vårt timslånga samtal kommer vi in på det stundande presidentvalet och Nils Lofgren är märkbart förbannad över den politiska riktning som landet tagit under den senaste mandatperioden.

– Landet har helt tagits över av pengar och girighet. Ingenting annat, inte ens människoliv, betyder någonting. USA känns inte längre som en demokrati. Snarare som en rasistisk diktatur.

Själv röstade han redan i förra veckan.

– Jag hoppas verkligen att det här styret får ett slut. All korruption och det moraliska förfallet har förstört hela vårt samhälle. Jag älskar mitt land, men just nu befinner vi oss i en oerhört farlig situation. Förhoppningsvis kan vi rösta oss ur det här och börja arbeta för ett bättre liv för alla medborgare. Den nuvarande administrationen har åsamkat så stor skada, inte bara på USA utan på hela planeten.

Springsteen sa nyligen, med en blinkning, i en intervju att om Trump vinner flyttar han till Australien.

– Ja, jag såg det. Jag förstår honom.

Om Trump nu vinner får väl du flytta till Sverige?

– Ja, det är inte omöjligt, en del av mig har väldigt svårt att acceptera det som händer i mitt land. Samtidigt skulle det kännas helt åt helvete att låta en grupp elaka män jaga ut mig från mitt hem och mitt land. Jag och min fru har pratat mycket om vad vi gör om Trump får fortsätta, vill vi bo kvar då? Jag vet inte. Vår demokrati står på spel.

– Sverige är ett home away from home för mig. Några av konserterna vi har gjort med E Street i Göteborg och Stockholm rankar vi bland våra absolut bästa. För mig har de konserterna alltid varit väldigt speciella med tanke på min pappas arv från Värmland.