Kulturarvets sårbarhet talar för utvidgning

Debatt
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Häromveckan, den 17 oktober, brann rökstugan i Mattila ner till grunden. En viktig del av den värmländska Finnskogens kulturhistoria är därmed borta, skriver Daniel Svensson, Katarina Saltzman och Sverker Sörlin.
Foto: Morgan Bäckvall
Vår forskning har pekat på det svaga skydd som stigar och leder har i befintliga regelverk. Men som branden i Mattila visat, även byggnader, om än aldrig så väl skyddade av lagar och förordningar, kan försvinna snabbt, skriver Daniel Svensson, Katarina Saltzman och Sverker Sörlin.

Häromveckan, den 17 oktober, brann rökstugan i Mattila ner till grunden. En viktig del av den värmländska Finnskogens kulturhistoria är därmed borta. Det är sorgligt. Men kanske kan händelsen dra uppmärksamheten till det växande behovet av att skapa ett utvidgat och mer hållbart kulturarv?

Hela Finnskogen är präglad av den flerhundraåriga finska invandring som inleddes på 1500-talet. Finnarna tog med sig sina byggnadstraditioner, sitt svedjebruk och sin kultur och satte djupa avtryck såväl i landskapet. Med sina fötter trampade de fram ett nätverk av stigar som länge var det enda sättet att ta sig fram i skogarna.

Fram till den ödesdigra branden stoltserade Mattila med den senast byggda (1881) rökstugan i Finnskogen – och den enda där det regelbundet eldades. Som kulturarv var den betydelsefull, men både nyare hot som klimatförändringar och invasiva arter och äldre risker som bränder och oväder gör det materiella kulturarvet utsatt. Så är det överallt. Skogsfinska rökstugor i trä, lika väl som västsvenska träkyrkor (Södra Råda från 1300-talet som brann år 2001) och franska katedraler i sten och puts (Notre Dame) har alla visat sig sårbara. Om kulturella och historiska värden enbart manifesteras i byggnader kan en konsekvens bli att kulturarvet bara är en eldsvåda från att gå förlorat.

Går det att göra något åt sårbarheten? I vår forskning, finansierad av Riksantikvarieämbetet, om vad vi kallar ”rörelsearvet” har vi argumenterat för en utvidgning av kulturarvsbegreppet. Diskussionen om en sådan utvidgning pågår med utgångspunkt i kulturarvsforskning sedan flera decennier och nya typer av arv har lagts till. Vi tycker att detta borde inkludera spår av rörelse i form av stigar, leder, broar, spänger och andra lämningar. Där ingår även det immateriella – berättelser, traditioner och praktiker kopplade till det flyktiga och rörliga i landskapet och i tiden.

Genom att rikta fokus mot rörelsen kan vi fånga mer av arvets rumsliga utbredning och hur platser och byggnader fungerade tillsammans. Ett väl formulerat rörelsearv gör det möjligt att förstå mer av hur landskapet som en helhet har brukats och formats, ofta över generationer. Där kan alltså på sätt och vis även brandens och rökens rörelser ingå, som inte bara varit resultat av enstaka vådeld utan i högsta grad en del i landskapsbruket genom vedtäkt och svedjning.

Vår forskning har pekat på det svaga skydd som stigar och leder har i befintliga regelverk. Men som branden i Mattila visat, även byggnader, om än aldrig så väl skyddade av lagar och förordningar, kan försvinna snabbt. Det understryker betydelsen av att utveckla kulturarvsbegreppet och i högre grad inkludera både materiella och immateriella spår av rörelse. Förutom att göra kulturarvet rikare och mer realistiskt bidrar dessa spår, trots sin flyktighet (eller tack vare den) också till att göra det mer robust och resilient.

Mattilas rökstuga är nu aska, men århundraden av rörelse i området – för fångst, jakt, jordbruk, skogsbruk, handel, friluftsliv och längdskidåkning – gör platsen fortsatt ovärderlig för den som vill förstå och erkänna Finnskogens mångkulturella historia. Det värdet kan inte brinna men behöver fortlöpande uppmärksammas och förnyas för att skyddas.

Daniel Svensson

Fil dr, Institutionen för idrottsvetenskap (IDV), Malmö universitet

Katarina Saltzman

Docent, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet

Sverker Sörlin

Professor, avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.