Har Liberalerna en framtid?

Ledare
PUBLICERAD:
Vad skall jag göra?
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Liberalerna ligger illa till. De har under lång tid parkerat sig en bit under fyraprocentsspärren och det har heller inte lyft för partiledaren Nyamko Sabuni. Att vara liberal – eller folkpartist – är att vara kluven är en politisk klyscha, men icke desto mindre sann, och förklarar partiets kräftgång.

Som det ser ut nu så hotas Liberalernas själva existens. För vilka skall egentligen rösta på dem? Behövs partiet i svensk politik eller vore det kanske rent av klargörande om de skulle dö sotdöden – en spelpjäs mindre på planen helt enkelt? Om de inte skärper till sig snart så vore det nog lika bra om de försvann. Avgörandet ligger helt i partiets egna händer.

Det finns ingen naturlag som säger att ett gammalt parti måste få fortsätta existera bara för att det funnits länge. Upplevs det av väljarna inte spela någon roll längre så är det slut. Svensk politik har under de senaste decennierna dock kännetecknats av motsatsen, att fler partier tillkommit och växt. Det skulle tyda på att L blir kvar. Men någon gång torde mönstret brytas och frågan är om inte den tiden nu är kommen. L agerar själva för att det skall hända.

Det är inte Nyamko Sabunis fel. Hon fick helt enkelt inte det mandat hon hade behövt från partiet att gå den väg nog många hade hoppats på. Större delen av den nuvarande partiledningen var och är motståndare till januariöverenskommelsen med Socialdemokraterna, men har inte kraft och tillräckligt internt stöd för att bryta upp från den. Därtill angrips Sabuni tid efter annan offentligt av de egna. Denna otydlighet straffar sig.

Svend Dahl, som är chefredaktör för Timbros nättidskrift Smedjan, skrev nyligen i en insiktsfull artikel om att den akademiskt präglade diskussion som hålls högt i folkpartistisk tradition nu slagit över i oförsonliga gräl om vilka som har mest rätt. Därför händer ingenting och falangerna lurpassar på varandra och budskapet blir kluvet, om det ens blir något. Det är något som L måste reda ut själva.

Väljarsympatiundersökningar visar också att partiets potential att växa finns högerut. Åt vänster är det i princip stängt, där finns redan Centern och Socialdemokraternas högerflank. Åsiktsgemenskapen och väljarutbytet är, eller brukade vara, starkt mellan L och Moderaterna. Men sedan Jöken har det i princip upphört, utom kanske ensidigt från L till M, vilket förklarar partiets usla opinionssiffror. Medan det för de partiaktiva finns ett närmare hundraårigt "högerspöke" när det gäller synen på Moderaterna så återfinns detta inte hos väljarna. Det är också något som L måste göra upp med på egen hand.

Skall L ha någon framtid måste den ligga i att vara en högerliberal del av borgerligheten. Det innebär att bejaka en moderat statsminister även om denne också måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna. Beröringsskräcken gentemot SD har tvingat in L i en illasittande vänsterbur som nu håller på att kväva ihjäl partiet.

Vad kan då moderater och kristdemokrater göra? Ingenting. Detta får liberalpartisterna sköta själva. M och KD borde snarare agera som om L ändå snart är slut som politisk kraft, för sannolikheten att det blir så ökar för varje dag som går.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.