Intervju Joel Halldorf: Högt tonläge när politiken blir allt

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Det går att ha trevliga middagssamtal med personer vars politiska åsikter vi inte delar, men det förutsätter att vi kan se på världen med andra glasögon än de politiska och ekonomiska, säger Joel Halldorf.
Foto: C Sturmark
Det som håller på att ske är att politiken tränger undan alla andra perspektiv. I takt med det höjs tonläget, och det blir allt svårare att mötas, säger Joel Halldorf.

Vi måste hitta språket för annat än politik, manar Joel Halldorf. Han är docent i kyrkohistoria och bokaktuell med ”Gud: Jakten” (Fri tanke).

Allt politiseras, skrev du i Expressen (21/9). Vad betyder det?

– Vi ser i dag hur politiken går ganska djupt in i saker, på ett sätt den inte har gjort tidigare. Från USA hör vi om vänskapsrelationer och familjemiddagar som bryter ihop på grund av skilda politiska åsikter. Politiska ställningstaganden tillåts definiera den egna och andras identitet i hög grad. Men det finns så mycket i världen som inte är politik. Det går att ha trevliga middagssamtal med personer vars politiska åsikter vi inte delar, men det förutsätter att vi kan se på världen med andra glasögon än de politiska och ekonomiska.

– Nu diskuteras även konst, kultur, bildning, litteraturkanon, mänskliga relationer och meningen med livet på ett väldigt politiskt sätt. Politiken har fått den laddning i offentligheten som religionen hade förr. Det är givetvis sant att allt rymmer en politisk dimension, men det betyder inte att politiken är allt. Det som håller på att ske är att politiken tränger undan alla andra perspektiv. I takt med det höjs tonläget, och det blir allt svårare att mötas.

Fast det är väl inte bara i USA som politik kan klippa vänskaps- och familjeband. En röst på Sverigedemokraterna har väl särskilt tidigare haft den laddningen?

– SD har ju under senare år blivit mer mainstream och andra partier har närmat sig dem. Så det är ett val som sticker ut allt mindre, men fortfarande finns i många kretsar en vaksamhet.

Varför har det blivit så här?

– Jag tror att det har med språk att göra. Religion har setts som något privat och inte ämnat för offentlig diskussion. Det ställningstagandet leder till två saker. Den existentiella laddning som förr hörde till religiösa frågor läggs nu på andra områden, som politiken. Och när vi inte övar oss i att tala om religiösa och existentiella frågor tappar vi orden för det. Det finns forskning som visar hur vi påverkas när språket försvinner.

– Den religiösa allmänbildningen har gått ner i Sverige. Vi kan inte sätta ord på grubblerier om livets djupare meningar och frågeställningar. Vi har fått ett svagt existentiellt ordförråd.

Men är det överhuvudtaget ett problem? Kan vi inte se det som att vi har fått nya ord för gamla begrepp?

– Det hade inte varit problem om vi fått ett annat språk för det. Men det har vi inte. Med sekulariseringen följde ju idén att vi skulle gå på museer, läsa poesi och på andra sätt förkovra oss istället för att gå i kyrkan. Men det är dessa yttringar i civilsamhället som minskar allra mest i dag, som studiecirklarna.

Hur avpolitiserar vi de frågor som har politiserats?

– Vi kan i alla fall försöka insistera på att pröva andra samtal. Men det finns en blyghet för att göra det. Vi var vana vid att pengar, sex och religion var privat. Nu är bara religionen kvar. Vi behöver läsecirklar eller liknande tillfällen då vi kan få provtänka. Vi behöver hitta språket för annat än pengar och politik.

Vilka perspektiv, eller sfärer, begriper vi oss på i dag? Och vad förstår vi inte?

– Ekonomi och politik är de dominerande i allt. Till och med under coronapandemin har frågan om kostnader och BNP-tillförsel legat i luften. Vi kan diskutera rena dödstal under pandemin men inte tala om vad som definierar en god död. I Sverige verkar vi inte ha tagit in att många som dör i corona gör det ensamma, kanske inte ens med vårdpersonal i närheten.

– Samma problem märks i klimatdiskussionen. Det finns en vetskap om att vi måste ta tag i en rad problem men vi kan inte få det att gå ihop med våra förväntningar på tillväxt. Det som skulle göra samhället mer motståndskraftigt mot både pandemier och minska klimatpåverkan – att stärka de lokala samhällena och minska transporterna – det undviks eftersom vi inte är villiga att ta en viss ekonomisk förlust på kort sikt. Vi verkar ha svårt att prissätta värdet av att känna dem som producerar vår mat. Eller värdet av klimatvinster. Det enda vi är riktigt bra på är ekonomiska värden.

Maslows behovstrappa används i psykologin för att fånga att människans behov utvecklas med välståndet, grundläggande är mat, husrum och trygghet. När de är uppfyllda blir andra behov viktiga, som kärlek och gemenskap. Har vi kommit till en punkt där staten inte längre kan leverera?

– Man bör se dagens växande intresse för existentiella frågor som ett resultat av att vi har det materiellt bra. Vi borde dra slutsatsen att det inte främst är pengar som saknas av allt fler. Det finns i stället ett existentiellt underskott.

Hur ska vi se på att äldres situation, barnuppfostran, ensamhet och rent av ensamma mäns sexbrist, så kallade incels, lyfts som politiska frågor? Är det här en del av individens frigörelse från familj och gemenskaper, likt kyrkan? Eller har bara de gamla strukturerna ersatts av det offentliga?

– Jag tror att det finns en känsla i dag att de enda jag verkligen kan räkna med är svenska staten och mig själv. Det är den svenska statsindividualismen. Och staten kan förse oss med vissa grundskydd. Men den kan inte förse oss med lösningar och svar på en del problem som vi märker i dag, som äldres ensamhet och integration. Man kan inte betala människor för att hålla andra sällskap. Ingen integreras i en stat, man integreras i ett samhälle. Ansvaret måste ligga mycket mer lokalt och nära. Jag tror att det är något vi missar i dag. Ansvar måste decentraliseras och delegeras ner i dag.

Nu är du bokaktuell med ”Gud: jakten”. En av dina tidigare böcker heter ”Gud: återkomsten”. Är de uttryck för en växande längtan efter andra perspektiv?

– Ja, jag tycker det. Båda böckerna har fått överraskande stort gensvar. Jag ser på många sätt att det finns ett underskott av sådana här samtal och funderingar. Bland en kulturelit i Stockholm finns en tendens att kategorisera religion och kyrka som en konservativ kraft. Fast bland mer vanligt folk, om jag får säga så, finns en nyfikenhet och en känsla av att det här är ett samtal som man kan längta efter.

Sverige är ett land där förändringar kan gå snabbt och vara kraftfulla. Det har märkts under senare år i migrationspolitiken och kriminalpolitiken. Kan de religiösa dimensionerna göra samma återkomst?

– Det finns i alla fall den möjligheten. Jag tror inte att folk plötsligt kommer att börja gå i kyrkan. Det kräver hög grad av engagemang och tålamod för att stå ut med dåliga predikningar. Men vändning mot mer existentiella frågor, som vad är värt att levas för, lär fortsätta. Om man kollar på bokutgivning och årets sommarprat märks en sådan trend.

– Debatten om oro och psykisk ohälsa är stundvis också ett uttryck för samma rörelse. Där säger en del att vi inte kan möta den växande ohälsan med mer medicinering eller nysta ut alla barndomstrauman. I sin bästa form ger det existentiella språket oss möjligheter att hantera livets brustenhet, vårt eget sökande och stunderna då livet drabbar oss. Livet är stundvis en ökenvandring eller prövning, om jag får använda ett uttryck från det bibliska språket som ju är mitt livsåskådningsspråk.

Har coronapandemin lärt oss något?

– Man ska ju hoppas det. Men det finns många tecken på att den inte har gjort det. Hösten har som vanligt rivstartat med politiska debatter om kriminalitet och budgeten. Ekorrhjulet drar igång. Men jag hoppas att vi kan stanna upp. Vi borde fundera på vad som är verkligt viktigt i livet. Pandemin öppnade ett fönster mot det existentiella, men det håller på att slå igen. (SNB)

Edvard Hollertz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.