Den franska demokratin har börjat försöka trycka tillbaka islamismen. Också i Sverige borde vi agera mer resolut. Efter det uppmärksammade islamistiska mordet på historieläraren Samuel Paty den 16 oktober har den franska demokratin mobiliserat.
Runt 250 islamistiska aktivister har utvisats, en av Frankrikes största moskéer har stängts och regeringen arbetar för att förbjuda några av de största muslimska organisationerna i landet. Men den tydligaste vindkantringen ligger i beslutsamheten som president Emmanuel Macron nu ger uttryck för. I ett tal sade han att det var dags för att ”rädslan byter sida”. Framgent är det islamisterna, inte laglydiga fransmän, som skall sova otryggt om natten.
Sverige och Frankrike är som bekant två olika politiska kulturer och system. Men samtidigt bygger Sverige och Frankrike på samma idéer om demokrati och upplysning. Och vi har samma problem med islamism som infiltrerar våra samhällen.
Sverige har inte haft lika många terrordåd som Frankrike. Men vi har haft ett fullt genomfört dåd med sju döda, och åtminstone ett försök som fallerat i sista stund. Islamister har också använt Sverige som bas och rekryteringsområde för sin terror i Mellanöstern. Vårt land var ett av de områden i Europa som försåg terrorsekten Islamiska Staten med flest tillresande terrorister. I debatten kring IS kom det också fram att islamistiska nätverk varit duktiga på att utnyttja de svenska välfärdssystemen.
Men trots att vi känt till den islamistiska miljön under många år har det svenska samhället varit tämligen tafatt i sin respons. Det finns fortfarande friskolor i drift där man kan misstänka att islamistiskt anstrukna personer finns i bakgrunden. Muslimska organisationer som håller dörren öppen för imamer och predikanter som sprider hat och intolerans får fortfarande föreningsbidrag.
Klart är att vi i Sverige kan göra mer för att försvåra för islamismen. En första åtgärd måste vara att strypa pengaflödet till islamistiska moskéer och organisationer. Det finns en statlig utredning från 2018 som föreslår tydligare demokratiskt villkorande av pengar till religiösa organisationer. Låt förslagen bli lag så att inga skattepengar längre går till hatpredikningar.
Kommunerna behöver också bli en del av kampen mot islamismen. Varje kommun borde se över så att bidrag inte hamnar hos föreningar som lurar in ungdomar i politisk extremism. På ofta förekommen anledning måste man också vara vaksam mot att islamistiska agitatorer blir anställda som ungdoms- och fritidsledare.
En annan åtgärd är att ge ett tydligare uppdrag till skolan att motverka det islamistiska idégodset bland ungdomar. Svensk skola gjorde stora insatser mot nynazismen på 90-talet. Välutbildade samhällslärare, informationsmaterial och olika former av manifestationer hjälpte till att göra nynazismen till något perifert i Sverige. Men på hur många skolor finns det samma typ av undervisningsmaterial inriktat mot islamism som mot nynazism?
Sist men inte minst måste det svenska politiska ledarskapet, precis som det franska, stå upp och ta ställning. Islamismen är ingen rörelse vi skall behöva lära oss att leva med in på knuten. Den kan och skall motverkas med alla medel som rättsstaten och det öppna samhället tillåter.