När han genom ett politiskt beslut förlorade sin behörighet att undervisa på fritidshem började Pontus Larsson engagera sig fackligt. Sedan tre år är han ordförande i ett förbund med medlemmar som går igenom en tuff prövning.
Målvaktsutrustningen har plockats fram ur garaget för det här tillfället. Det var ett tag sedan Pontus Larsson la den aktiva karriären i hockeyrinken på hyllan. Idag är han istället lagledare för ett lag som varje dag försöker lyfta sina medlemmar till en högre placering i samhällsligan.
– Jag kommer från Skattkärr och spelade hockey i Skåre, Kristinehamn och Hammarö HC, även när jag utbildade mig till fritidspedagog på lärarprogrammet. 2010 tog regeringen bort behörigheten för fritidspedagoger att undervisa och det gjorde mig ganska arg.
Det blev starten på hans fackliga engagemang som växte och sedan 2018 är han ordförande i Lärarförbundet Karlstad.
– I början agerade jag ensam och sökte upp grupper på nätet där sådana här frågor diskuterades. Något som fick stor uppmärksamhet var när jag i en Blocket-annons sökte efter min lärarlegitimation som försvann någonstans runt Rosenbad. Sen insåg jag att man blir starkare genom en organisation och blev aktiv i Lärarförbundet.
Och det finns många frågor att ta tag i. Underskott i nämndernas budget, ökande antal elever, stora barngrupper och för få personal. Sammantaget kan det leda till ökad ohälsa och att färre utbildar sig till behöriga lärare.
Hur oroliga är ni?
– Det här är ingenting som är speciellt nytt. Det har vi larmat om i många år att vi har ett stort underskott på unga människor som läser till lärare. Många som påbörjar utbildningen slutför den inte, eftersom det kanske inte var deras förstahandsval. Och många med en behörighet har också lämnat och gör något annat. I Karlstad ligger vi också ganska långt ner vad gäller löner. Och en bra lön attraherar.
Många skolor byggs om och ut i Karlstad och det behövs en ny högstadieskola i centrum. Finns det lärare till dem idag?
– Ja det är en bra fråga. Vi ser att många som läser till lärare i Karlstad läser på distans och då gäller det att få dem att stanna i Karlstad och få dem i andra kommuner att vilja flytta hit och jobba. Det är inte många kommuner i Värmland som kan slå sig för bröstet och säga att vi satsar jättemycket på lärarlöner.
– Så man bygger ut och kallar det för satsningar på skolan, javisst det blir större och bättre lokaler, men jag vill ju ha en utbildad kollega. Och på förskola och fritidshem där det ska pågå utbildning blir det istället barnpassning om grupperna är för stora och personalen inte räcker till.
Vilken är din bild av hur lärarna mår och trivs?
– Lärarna är en väldigt stolt yrkesgrupp och gillar sitt jobb. Men jag tror att många knyter näven och jobbar på för länge innan man signalerar att något är fel. Det är de vi får in till oss, som gått i väggen. Och jag skulle önska att de friskfaktorer vi pratar om inte bara är att träna utan att måna om den fysiska och psykiska arbetsmiljön. Kan man börja prata om det här med sina kollegor och rektor tror jag man kan lösa mycket innan det går för långt.
Så då kan en bra rektor vara avgörande för måendet?
– Absolut. Modiga rektorer som vågar ta de modiga besluten att prioritera mellan krav och resurser. Och att arbetsgivaren fortsätter sätta arbetsmiljön högt upp på agendan. För sjuka medarbetare kostar också väldigt mycket pengar. Och vi finns där som ett bollplank och kan komma ut och prata om en sund arbetsmiljö.
Hur hjälper ni från förbundet till?
– Genom att få personer på arbetsplatserna att engagera sig som arbetsplats- och skyddsombud så att det här kommer fram i vår samverkan med arbetsgivaren. Vi pratar också mycket om att man ser till att få sina raster som ska finnas i schemat. För det är så lätt att hoppa över dem och får man in en sådan mentalitet i gruppen är det svårt att bryta. Men enligt lag ska du ta rast och inte gå på toaletten med öppen dörr för att samtidigt hålla koll på en barngrupp.
Enligt en ny rapport från Försvarshögskolan gör de stora barngrupperna och de höga sjuktalen att förskolan ses som en krisplats. Hur vänder man den trenden?
– Tänk om jag ändå hade lösningen på det. Satsningar som faktiskt gör skillnad är att få ner barngrupperna till den nivå som Skolverket rekommenderar. Och återigen så tjatar vi om en bra löneutveckling och ett bra arbetsklimat, för att det ska bli attraktivt att söka och stanna kvar i yrket.
Coronapandemin har inte gjort det lättare för lärarkåren. Framför allt för gymnasielärarna som i våras fick ställa om till distansundervisning. Hur har det gått?
– Samtidigt som lärarna bedrev undervisning på distans hade de grupper inne på skolan som behövde mer stöd. Det här var ju helt nytt och flera av lärarna hade inte den erfarenheten innan. Så det var en tuff vår för dem. Grundskolan körde på som vanligt men Folkhälsomyndighetens rekommendationer skapade hål i verksamheten eftersom både lärare och barn får vara hemma vid minsta förkylningssymtom. I vikariepoolen är inte alla utbildade så det skapar ett ökat tryck på de ordinarie som är på plats.
– Liksom vårdskuld pratar man också om en utbildningsskuld. Så frågan är hur våra lärare kommer må efter den här pandemin. Det är en stor oro som når oss på förbundet. Jag är glad att jag inte är politiker.
Jag antar att ni får positiva signaler från lärarkåren också. Eller?
– Ofta när allting fungerar glömmer vi bort att ge varandra feedback, så det är inte så att folk ringer in till mig och säger att "jag trivs så himla bra på mitt jobb" även om det skulle vara väldigt roligt. Ett tecken på att det är bra är när man går till och från sitt jobb fylld av energi. Och vetskapen om att satsar vi inte på våra barn och unga så vet jag inte vilket samhälle vi får.
Som ett stöd i sitt eget arbete får Pontus Larsson hjälp från ett aningen oväntat håll. På hans skrivbord står en hårdplast-docka och nickar.
Vad gör han där?
– Det dyker upp saker på mitt skrivbord ibland. Och en dag stod GW där med en lapp: "Det här är din andliga ledare". Så han står här och vakar över mig.
När intervjun är slut vänder han sig till den stela Leif GW Persson och frågar om han tyckte det gick bra.
– Han är nöjd, säger Pontus med ett brett leende.