– Vi har tappat bort kommunalrådet.
Näringslivschefen Maria Röhr letar på parkeringen utanför Grums kommunhus huvudentré innan hon ringer Leif Haraldsson (S). Inget svar. Han ska med ut på företagsbesök i Borgvik och sågs senast halta iväg mot en hiss.
– Gick han till den nedre parkeringen? Det är allt en riktig måndag i dag, säger Anna-Maria Jäger, näringslivsutvecklare i Grums kommun, och skrattar.
Några minuter senare linkar Haraldsson ut från en sidoingång på nedre plan.
– Jag trampade ner i ett hål när jag grejade med båten i går. Jag tror något är trasigt i foten, berättar han medan han ringer vårdcentralen.
Trion Röhr, Jäger och Haraldsson ska hälsa på Syskonen Didriksson som driver lantbruk i Borgvik. Det bockas av som ett av de 60 företagsbesök kommunen har som mål att utföra varje år.
– Det blir alltid fler. Vi brukar göra oplanerade besök när vi bara går förbi eller har tid över. Att träffa folk är jätteviktigt. Att vi lyssnar på vad företagen har för behov, säger Anna-Maria Jäger.
Snabb klättring
Hon och Maria Röhr tillträdde sina nuvarande tjänster 2015. Leif Haraldsson hade nyligen tagit över som kommunalråd och såg vikten av att satsa mer på näringslivet.
– Då låg det en budget, men det fanns inga pengar med till näringslivsutveckling. Då tog vi ett politiskt initiativ om en tillväxtfunktion. Vi ville förbättra kommunikationen med entreprenörer och näringslivet, och det kan man bara bygga genom relationer, säger han.
Sedan dess har Grums avancerat snabbt i Svenskt Näringslivs ranking av kommunernas företagsklimat. Från plats 212 i landet 2010 till plats 20 i år. Jämfört med förra året har Grums klättrat 19 placeringar och är nu högst rankat i länet.
– Kommunstyrelsen var inte helt överens om satsningen, men sett till resultatet tror jag nog att alla är nöjda. Det har fungerat bra, konstaterar Leif Haraldsson och fortsätter:
– Det är bättre att vara i framkant och informera innan när det exempelvis gäller bygglov och livsmedelsinspektioner. Istället för att det ska göras fel så kan vi göra rätt från början. Det tror jag vi har kommit ganska långt med.
Problemområden
Där det funnits förbättringspotential har man satt in extra resurser. Som när Svenskt Näringslivs ranking visade att näringslivets kontakter med skolan kunde bli bättre.
– Då började vi anordna mässan framtidsdagen för åttondeklassarna. Vi försöker rikta oss mot problemområdena, förklarar Maria Röhr.
– Då är det lite lättare för ungdomarna att få praktikplatser också, när vi har den relationen, säger Leif Haraldsson.
Just nu står trygghetsfrågor högt på agendan.
– Rankingen visar att det finns en viss oro, så vi har tänkt prata med polisen inom kort, säger Maria Röhr.
Att ta emot och hantera missnöje har varit en viktig del i utvecklingen.
– Vet vi att någon är besviken eller arg så åker vi ut och pratar med hen så vi kan reda ut det. Ibland handlar det om missförstånd, ibland har de fel och ibland har kommunen fel. Vissa har varit arga över gamla saker där avdelningen eller personen inte finns kvar på kommunen, säger Anna-Maria Jäger.
– Och har vi inte löst problemet har de fått reda på varför vi inte löst problemet och vad som gäller, tillägger Haraldsson.
Gamla anor
Väl framme i Borgvik tar Christine Didriksson emot på gårdsplanen framför huset som varit i familjens ägo i över 300 år. Hon och hennes bröder driver Syskonen Didriksson, ett lantbruk med flera ben att stå på. Christine Didriksson ansvarar för djuren och nötköttsproduktionen medan bröderna kör lastbil och sysslar med flisning. Christines dotter tar återtag på kvigkalvarna och säljer Borgvikskött från gården. Från och med i år har de även lyckats odla kravmärkt grynhavre.
– Tjena! Vi kommer med ett skadat kommunalråd, hojtar Maria Röhr och Leif Haraldsson frågar skämtsamt om var slaktbänken står.
– Har du skadat foten igen, undrar Christine Didriksson och berättar om en egen gammal vurpa i en trappa.
– Hur är läget då, är det fullt ös, frågar Maria Röhr.
– Nja, vi är färdiga med skörden och nu ska det plöjas. Jag är igång och tvättar i ladugården, berättar Christine Didriksson.
En dröm om asfalt
Hon är ordförande för Grums lokalavdelning på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och sitter just nu med i Grums näringslivsråd. Där samlas politiker, tjänstemän och företrädare från olika branscher fyra gånger per år för att diskutera aktuella frågor. I dag passar hon på att prata infrastruktur när kommunen är på plats.
– Vi drömmer om ny asfalt ut till Borgvik, säger hon.
Leif Haraldsson berättar att det satsats en miljard på länstrafikplanen under en tioårsperiod.
– Det mesta går till 61:an, 62:an och 63:an. Nu har det lagts oerhört mycket pengar bort mot Arvika, med all rätt, men den här vägen mellan Grums och Borgvik borde också med, säger han.
– Jag har fått det förklarat att de har den här vägen som slasktratt. När det finns lite pengar kvar gör de en liten insats. En får vara nöjd med det lilla, säger Christine Didriksson.
Limousine
Hennes mamma, Karin Didriksson, kommer ut med en fikakorg och lägger tillbaka svärdotterns Arvika Nyheter i brevlådan. Det skojas om hur Leif Haraldsson skickades in i en kohage och mötte väldigt exalterade kvigor under ett tidigare företagsbesök.
– De trodde väl att jag kom med mat, säger kommunalrådet.
Korna på gården är av rasen limousine och håller sig på rejält avstånd dagen till ära.
Vilka är de största förändringarna ni märkt av under de senaste 10-20 åren som berör verksamheten?
– Det är väldigt mycket mer kontroller och pappersarbete och administration. Det tar evigheter. Men så är det. Förr jobbade man mer i lantbruket. Nu lägger vi åtminstone en tredjedel av tiden på att bara vara inne och pyssla med papper. Vi är krav-anslutna, så då blir det mycket med det. Det är regler att hålla reda på och man ska ansöka om olika ersättningar. Det blir väldigt mycket jobb. Och omkostnaderna har blivit mycket större, så vinsten blir sämre, säger Christine Didriksson.
Vad skulle underlätta?
– Att det förenklas och samordnas mer så vi slapp ha så många kontroller. Om vi haft en krav-kontroll kanske länsstyrelsen hade kunnat gå in och titta där istället för att skicka ut en egen människa som ska titta.
Dialog
Kommuntrion tackar för sig och på vägen tillbaka mot kontoret dryftas framgångsfaktorer. Där lyfts dialogen fram som en nyckel.
– Frågor som dyker upp jobbar vi vidare med under informationsmöten, företagarfrukostar och i informationsbrev. Då har vi fått ökad förståelse och företagarna kan enkelt ställa frågor, säger Maria Röhr.
Att ha roligt på jobbet är ytterligare en faktor. Teamet beskriver varandra som öppna, lyssnande och lösningsfokuserade. Ingenting ska bli liggande på ett skrivbord.
– Vi gör saker snabbt och springer på varenda boll vi får. Vi vill inte ha några surdegar, säger Anna-Maria Jäger.
Fokus ligger på att förenkla. Framöver vill de exempelvis jobba med att göra myndighetsutskick mer lättlästa.
– Gemene man kan ha svårt att tyda byråkratspråket kring tobak och livsmedelshantering, avlopp eller vägsamfälligheter. Det har jag all respekt för, för så kan jag med känna, säger Maria Röhr.
Vad gör ni för att sticka ut?
– Vi har bland annat skickat en stickad mössa till Olav Thon och gjorde en etableringsbroschyr med en karta över Nyängsområdet och skickade med, berättar Anna-Maria Jäger.
– Vi törs prova nya saker och är inte rädda för att göra om och göra rätt om något blir galet, säger Maria Röhr.
– Gör man inget så syns man inte, konstaterar Leif Haraldsson.