En öde träbyggnad utanför Alingsås blir för några dagar en myllrande tågstation i New York. De svenska flyktingarna har just anlänt efter båtfärden över Atlanten och ett av barnen har försvunnit.
NWT besöker inspelningen av storfilmen "Utvandrarna". I huvudrollerna som Kristina och Karl Oskar ser vi värmländska Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård.
Vid perrongen väntar drygt 200 statister i full kostym tåligt på repetitioner och skarpt läge. Ett lok från förra sekelskiftet ramar in scenen och pyser ut ånga som lägger en dimridå över inspelningsplatsen. En man vevar sitt positiv och kanderade äpplen, lekande barn och ett hästekipage bidrar till att skapa illusionen av New York, sent 1800-tal. Scenen som ska spelas in skildrar hur Kristina och Karl Oskar efter sex veckors strapats över Atlanten ska ta tåget till Minnesota. Med på resan har de tre barn och ett fjärde på väg. Familjen har råd med varken första, andra eller tredjeklass-biljetter, i stället får de tränga in sig i godsvagnarna längs bak. Väl på plats i vagnen inser de att det yngsta av barnen har kommit bort.
– I handlingen har vi precis klivit av båten som tagit oss över Atlanten, vi går med ostadiga ben, berättar Lisa Carlehed.
Ungefär två tredjedelar av filmen är inspelad. Efter dagarna runt Alingsås väntar en sejour i Rumänien. När NWT pratade med Lisa Carlehed inför starten av inspelningarna beskrev hon karaktären Kristina som stark och målmedveten, en person som gör allt för sina barn.
– Kanske att hon förlorar sig själv på köpet, trevar Lisa utan att vilja avslöja för mycket.
På inspelningsplatsen går en corona-ansvarig runt och ser till att alla håller avstånd och är friska. Hon har febertermometern nära till hands och handsprit till alla som sträcker fram näven. De filmarbetare som behöver kommer nära för smink eller instruktioner använder visir eller munskydd.
– Som skådespelare är vi väldigt överens om hur vi ska hjälpa varandra, säger Gustaf Skarsgård och nickar mot Lisa.
Han gör rollen som Karl Oskar. Det är första gången han arbetar med produktion som skildrar den här tidsepoken.
– Det är en väldigt speciell tid. På många sätt känns det som så nyligen, samtidigt är det i vissa avseenden som på medeltiden. Den industriella revolutionen har inte nått landsbygden ännu, bönderna hade verkligen nada.
Lisa utvecklar:
– Riktigt hur knapert och fattigt det var är svårt att förstå. Det var verkligen tufft! De har bara de kläder de bar på kroppen. För mig har det varit intressant att gå in i den här världen, inte minst in i alla kläderna, fortsätter hon och visar alla de olika lagren hon har på sig.
Under lunchrasten när alla statisterna samlas en bit bort blir det lång kö till bajamajorna, de många klädlagren gör inte processen enklare. En del medverkande har tidstypiska träskor, rejäla doningar som stoppas med halm för värme och bekvämlighet. Gustaf visar upp sina spetsiga trädon – stora som vedkubbar, klumpiga. Men överraskande sköna, lovar han.
– Människorna på den här tiden levde väldigt nära naturen, allt recyklas, ingenting får gå till spillo. I det här samhället är alla former av svinn skamligt! Och att ta mer än man behöver är också starkt förknippat med skam. Livet präglas av en sträng religiositet.
"Måste finnas glädje"
Dramat "Utvandrarna" rymmer de stora känslorna – karaktärerna kastas mellan hopp och förtvivlan, något som ställer höga krav på skådespeleriet.
– Tragedi, att gräva i det smärtsamma, det lär man sig tidigt som skådis, menar Gustaf.
– Men utmaningen här är egentligen snarare att hitta det lättsamma. För mellan det tunga och det svåra så finns det stunder av lätthet. Framförallt är det viktigt för att publiken ska få en mer dynamisk upplevelse. Om allt är tragedi hela tiden blir det svårt att ta till sig. Det måste finnas en glädje hos de här karaktärerna, vi vill att publiken ska kunna tycka om och identifiera sig med dem. Det blir svårt om de hela tiden går runt i misär.
– Här gäller det att hitta en balans, säger Lisa.
– Det är viktigt att lita på regissören. Men vi tycker båda om att spela det "jobbiga". Det är utmanande och roligt.
– Ja, på något masochistiskt vis, skrattar Gustaf.
– Som ung skådespelare var jag väldigt mån om att visa att jag kunde leva ut min smärta, jag ville visa hur bra jag var på att gråta. Men i dag är det inte lika intressant, jag känner inte att jag måste bevisa något längre.
Lisa Carlehed hyllar manuset som är skrivet av Anna Bache Wiig och Siv Rajendram.
– Vi som skådespelare är väldigt privilegierade med tanke på hur manuset är skrivet – den här filmen innehåller allt. Karaktärerna är med om så otroligt mycket, från topp till dal och allt däremellan.
– Allt som kan gå fel finns med, ler Gustaf.
– Barn, djur och båtar!
– Samtidigt, konstaterar Lisa, är det just det som gör den här inspelningen så rolig, det finns inte en dag som är lik en annan.
"Monica Zetterlund magisk"
I Jan Troells filmatisering från 1971 gjorde Monica Zetterlund rollen som Ulrika, en kvinna med ett brokigt förflutet. Nu är det popstjärnan Tove Lo som tar sig an samma karaktär.
– Det är min första filmroll, säger Tove Lo och berättar om förberedelser som upptagit hennes vardag sedan tidigt i våras.
– Och att få göra en första roll i ett så stort drama som det här, det är häftigt. Det är ju en svensk klassiker. Jag såg nyligen om Troells film och Monica Zetterlund gör en fantastisk tolkning, hon är magisk. Jag gör rollen på ett helt annat sätt, jag kan ju inte försöka göra det hon gjorde. Min Ulrika är inte bara arg, kaxig och rolig, hon har en sårbar sida också. Man får se mer av Ulrika i den här versionen än man tidigare fått göra.
Det var den norske regissören Erik Poppe som hörde av sig med en förfrågan.
– Jag blev oerhört överraskad, men kände att fan, det här ska gå, säger Tove med ett skratt.
Regissören berättar hur han fångades av Tove Los utstrålning och kraft i musikvideor och livesammanhang.
– Jag var väldigt öppen och frågade om Tove kände att hon kunde klara av att spela Ulrika. Förstod hon vad ett "ja" skulle innebära? Allt annat i hennes karriär skulle sättas på paus under flera månader. Hon är inte en skådespelare med år av erfarenhet, men hon är en människa med starka känslor, hon är klok och har alla förutsättningar att klara av det här. Nu känner jag att hon smälter in fint bland alla de andra skådespelarna.
"De bästa skådespelarna"
Vilhelm Mobergs tetralogi är väl förankrad i svensk kultur, den har tidigare skildrats i både teater, film och musikal. När Monica Zetterlunds liv skulle bli biofilm för några år sedan gick regiuppdraget till en dansk regissör, historien kunde på så sätt ses med mer distanserade ögon. Men Erik Poppe har svårt att se att samma sak skulle gälla för honom.
– Nej, det tror jag inte. Jag var 14 år när jag såg Troells filmatisering och blev väldigt starkt berörd. Och jag kan berätta att Mobergs böcker är högt, högt älskade i Norge. Berättelsen här är också Norges, många norrmän flydde också till Amerika.
När Erik Poppe ombeds berätta om valet av Lisa Carlehed i huvudrollen ger han med en blinkning den svenska filmindustrin en känga.
– När jag ser svensk film så tänker jag ofta – "Har ni inte fler än 20 skådespelare!?". Det är alltid samma 20 som syns. Vad ska till för att ni ska utnyttja alla de andra talanger som finns i landet? Mitt mål här har varit att hitta de bästa svenska skådespelarna utöver de där 20. Det gör vår film mer unik. Visst, alla vet vem Gustaf är, men att rollsätta Kristina med ett ansikte som inte alla känner igen, har varit ett mål i sig.
Han tar sats och pratar varmt om den värmländska skådespelaren.
– Lisa är en alldeles fantastisk talang. Varför hon inte har synts mer i svensk film, det fattar jag inte.
Filmatiseringen fokuserar på Kristinas berättelse, handlingen skildras ur hennes perspektiv.
– Ja, vi skapar något nytt på det sättet, fortsätter Poppe.
– Det är fantastiska skådespelare som har tolkat Kristina tidigare, inte minst Liv Ullman. Liv är en god vän till mig och jag hade hoppats att hon skulle spela Kristinas mor i filmen, men pandemin satte stop för det. Men med Lisa i huvudrollen blir det här något nytt, vi skapar något eget, en modern version. Och det är en berättelse som är så enormt relevant i dag, den berättar så mycket om det vi upplever i våra dagar.
För Erik Poppe var det kvinnliga perspektivet på den här historien det mest fascinerande, fem av hans åtta tidigare spelfilmer har haft kvinnliga huvudroller.
– En man kan berätta om kvinnor och kvinnor kan berätta historier om män. I just den här filmen är det kvinnliga perspektivet mer intressant, det känns mer angeläget och det är ett perspektiv vi behöver bli bättre på att skildra. Det är Kristina som kan berätta den här omtumlande historien på det mest gripande sättet.
"Utvandrarna" i Erik Poppes regi har premiär juldagen nästa år.