Ghasri: Hjältar som vi faller med

Signerat
PUBLICERAD:
[Hamid Zafars] sommarprat var ett ypperligt tillfälle att berätta om sitt förflutna men också hur och varför (eller om!) han helt har ändrat inställning, skriver Anosh Ghasri.
Foto: Jessica Gow/TT
När en person med utländsk härkomst eller annan religion säger det som många längtat efter att höra, oavsett om denne är ”höger” eller ”vänster”, tycker vi oss ha hittat svaren på samhällsproblem i denne, skriver Anosh Ghasri.

Efter Dagens Nyheters avslöjande av debattören, tillika årets svensk 2018, Hamid Zafars antisemitiska och homofobiska uttalanden svämmade sociala medier över av reaktioner. Många var rätteligen besvikna, andra kände sig lurade. Zafar har under de senaste åren bidragit med konstruktiva inlägg i skol- och integrationsdebatten, samtidigt som han bortom bruset och inte lika uppmärksammat varit en sinnebild för klassresa. Men nu visade det sig att han levt ett dubbelliv där han, inte alls långt tillbaka i tiden, hyst åsikter som går stick i stäv med bilden av honom.

Både Zafars uttalanden och reaktionerna säger en del om vår samtid. Samma personer som vanligtvis menar att uttalanden och budskap ska värderas oavhängigt avsändare har haft aningen svårt att förbehållslöst, utan några ”men”, fördöma de åsikter som Zafar gett uttryck för. En del har tolkat åsikterna i ljuset av andra offentliga personers feltramp för att visa på att förlåtelsekapitalet skiljer sig beroende på om syndaren hyser vänster- eller högeråsikter – vilket det gör.

Andra har tonat ner kritiken för Zafars positiva inlägg i debatten, medan Aftonbladets Frida Boisen som skulle delta i programmet ”På spåret” med Zafar var så illa berörd att hon grät. Nåja, det är en del av dramaturgin, speciellt tårarna. Men kärnfrågan kvarstår: Zafars tidigare uttalanden är vedervärdiga. Punkt! Jämförelser och tårar visar på sin höjd endast vår kollektiva oförmåga att förhålla oss principiellt till sakfrågor.

Det finns en osund mekanism i svensk debatt som även motståndare till identitetspolitik har svårt att värja sig mot. När en person med utländsk härkomst eller annan religion säger det som många längtat efter att höra, oavsett om denne är ”höger” eller ”vänster”, tycker vi oss ha hittat svaren på samhällsproblem i denne. Han är vår man, charmig, sympatisk och kunnig. Dessutom säger han det som en etnisk svensk inte kan säga, vilket förstås är en barock föreställning.

Zafar sattes, som många andra offentliga personer, på en piedestal utifrån mekanismer för det offentliga samtalet där läsare investerar en del av sig själva och sina föreställningar i någon baserat på en överensstämmelse mellan de egna åsikterna och det okritiska upphöjandet av personen.

Samtidigt är skadeglädjen kusligt stor när en meningsmotståndare faller djupt ner i avgrunden – medan de som offentligt stöttat eller solat sig i hans glans bara ser på. Vänstern (i bred bemärkelse) har inte försuttit tillfället att smutskasta borgerligheten. Skadeglädjen är lika talande för samtiden som den okritiska upphöjningen av offentliga personer.

Zafar underlät, antigen berusad av framgång eller rädsla för att väcka den björn som sover, att ta vara på tillfällen för att tvätta sin smutsiga byk offentligt och framträda ärligt. Hans sommarprat var ett ypperligt tillfälle att berätta om sitt förflutna men också hur och varför (eller om!) han helt har ändrat inställning. Inte nog med att färre hade varit besvikna, inte nog med att sakfrågor inte hade tagit skada, han hade då med det kristna arvet av förlåtelse och försoning hyllats ännu mer. I Sverige älskar vi personliga outsiders-berättelser, speciellt om de varit dolda hos kända personer. Vi omhuldar dem som barn omhuldar sina snuttefiltar.

Zafar är inte på något sätt utan skuld. Hur stort hans förlåtelsekapital är, avgörs delvis av de grupper som han förolämpat men också de som inte räds att principiellt ta ställning i frågor även när hjältar på så att säga deras sida av den politiska spelplanen faller.

Om vi något kan lära av denna i många avseenden tragiska historia är det dels insikt om oförmågan att inse vidden, importen och ökningen av antisemitism i ett av världens minst rasistiska länder, dels oförmågan att stävja den. Skiljelinjen går inte mellan goda och onda antisemiter, utan mellan de som fördömer den principiellt oavsett avsändare och de som krafsar efter förmildrande omständigheter (inte att förväxla med överväganden). Tolerans måste internaliseras och praktiseras. Först då kan en av Sveriges äldsta minoritetsgrupper leva ett judiskt liv fritt från pejorativa tillmälen och konspirationsteoriernas tyngd.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.