Elsa Lund Magnussen har gått från att vara månskensbonde till att fullt ut satsa på sin lammuppfödning. Nu är efterfrågan så stor att Lindås lamm dubblerar antalet djur. Hårda regler och mängder kontroller ställer dock till det för de småskaliga lantbrukarna.
Elsa Lund Magnussen visar runt i slaktlokalen som i dag ekar tom. Från plattan utanför, där djuren samlas och bedövas innan slutet, är det vacker utsikt över sjön Gapern.
– Jag får ofta frågan om hur det känns att vara med under slakten. De är ju jättegulliga och keliga när de är nyfödda. Men redan efter ett par veckor är de ganska stora och börjar stångas och bråka. De är oerhört flockiga och är inte som hundar som kommer fram och vill prata.
Men ibland händer det att hon får gå undan.
– Det känns jättejobbigt när det är gamla tackor jag haft i åtta år. Då blir det för känslosamt. Men alternativet att skicka iväg henne finns inte. Nu tar jag vara på hela djuret. Det är ett sätt att hedra henne.
Månskensbönder
Elsa Lund Magnussen köpte gården i Lindås norr om Skattkärr ihop med sin man redan 1991. I drygt 15 år pendlade hon till jobbet i Karlstad innan hon valde att jobba hemifrån på heltid.
– Vi var såna där underbara månskensbönder som höll på under kvällar och helger. Men vi hade ju hittat en så fin plats och så åkte vi hela tiden härifrån. När vi var hemma såg vi bara allt vi inte hunnit med. Jag ville vara fri och själv bestämma över min dag. Jag tänkte att "det ska kunna gå", säger Elsa Lund Magnussen, 59.
Hon hade tidigare jobbat som bland annat projektledare och produktions- och företagsrådgivare på Lantmännen, Hushållningssällskapet, Scan Väst och Milko, så lantbruket var ingen främmande näring.
– Jag har alltid varit oerhört fascinerad av idisslare överlag. De kan äta gräs och sly och av det får vi mjölk och kött. Hela djuret är helt fantastiskt. Ett får är som en liten ko. Om man inte kan ha mjölkkor är det näst bäst att ha får och lamm, säger hon.
Eget slakteri
Efter att ha kört iväg djuren till stora slakterier inom industrin under ett tiotal år bestämde hon sig för att satsa på ett eget slakteri 2007 när hon sade upp sig från sitt heltidsjobb i Karlstad. Två år senare blev anläggningen godkänd av Livsmedelsverket och i dag slaktas omkring tusen djur om året på gården.
– Vi slipper sälja våra djur som råvara och kan istället göra hela förädlingen själva. Vi hjälper även runt 50 andra smålantbrukare med att slakta och stycka så kan de sälja det som sitt egna godkända kött. Det mesta är lamm, och så lite älg under älgjakten.
Nästa steg blev att klippa bandet till industrin och butikerna. I dag säljs allt kött direkt till kund. Det innebär att mer pengar blir kvar i egen ficka.
– Det är ju någon som ska köra djuren och slakteriet, grossisten och butiken ska ha pengar. Minst fem ska vara med och ha betalt för djuret. Kapar man mellanhänderna kan man få lönsamhet, säger Elsa Lund Magnussen.
Framöver är tanken att trappa ner på tjänsten där Lindås lamm slaktar åt andra. Just nu byggs ett nytt fårhus och planen är att snart dubblera antalet djur från 200 till 400.
– Priserna har gått upp och industrin betalar väldigt mycket för lammen. Så de som har bra produktion går till industrin i dag. Kvar blir de här riktigt små besättningarna, som jag har. Och de minskar lite. Om jag plockar ner slakten åt andra får jag lite mer utrymme för mitt eget. Då kan jag jobba mer med förädling och försäljning. Målbilden är att det står en rök här också snart.
"Hög belastning"
Det stora krånglet för verksamheten är mängden kontroller. Varje gång det ska slaktas måste en veterinär vara närvarande, vars timpeng ligger på omkring 1 800 kronor. Med 25 årliga slakttillfällen blir det en stor utgift.
– Och Livsmedelsverket är här varje vecka under hösten när vi slaktar. De gör även en rad andra kontroller under andra tider på året där de tittar på våra byggnader, hur vi sköter våra papper och hur vår provtagning ser ut. Det byggs på och blir en ganska hög belastning. Det kanske ska vara så, men jag hade sparat oerhört mycket tid och det hade blivit bättre lönsamhet om antalet provtagningar hade minskat, säger Elsa Lund Magnussen och fortsätter:
– Istället för att se att "här har vi en företagare, vi försöker knyta ihop den och skicka en person som kan ta allt" så blir det väldigt många som ska ut och kolla vad vi håller på med. Det känns onödigt.
Vildsvinskött
En sak som irriterar är att det just nu pågår en statlig utredning kring att underlätta för jägare att sälja små mängder vildsvinskött direkt till konsument utan att det passerar en slaktanläggning. I den biten ingår även subventioner för provtagning av köttet. Undantag finns redan för småskalig hantering av kött från fjäderfän och hardjur som slaktats på gården och för små mängder frilevande vilt.
– Att vildsvinsköttet ska gå via jägarnas slaktbod tror jag är rätt. För vi har en vildsvinsstam som växer enormt. Ska vi få ut det köttet måste vi börja äta det. Men vi kontrolleras ut i fingerspetsarna samtidigt som det säljs massor av kött vid sidan av. Om man har superkontroll på några småskallar och kör ett eget spår vid sidan av där man gör mer och mer lättnader, då måste man ju göra en annan riskbedömning på oss också så det blir en form av rim och reson, annars kommer vi försvinna, menar Elsa Lund Magnussen.
Vilka lättnader hade du velat se?
– De hade kanske kunnat kontrollera mig som företag och göra stickprov. Det hade varit underbart. Eller kanske ha ett större egenkontrollprogram? Och kanske hade det inte behövt vara en veterinär på plats varje gång det slaktas? Det utbildas för få och de är dyra och svåra att få tag på. Man hade kanske kunnat plocka ner det till en annan personalgrupp, som utbildade hygienassistenter eller livsmedelstekniker.
Glapp
Hon menar att det finns en rad EU-regler som sätter käppar i hjulet för småskaliga producenter. För lammuppfödare krävs det nämligen från EU-nivå att köttet hanteras på godkända livsmedelslokaler.
– Reglerna är gjorda för den stora industrin. Och det är där glappet finns. Det finns egentligen inget regelverk för oss som är väldigt små och där riskerna är väldigt få. De storskalig slakterierna har ju anställda veterinärer som står där hela dagarna.
Slakteribiten bekostas till hälften av statligt stöd. Vill man förädla köttet och exempelvis göra korv finns det inga lättnader för det.
– Då taggar det igång som om vi vore en storskalig industri. Och slakterimässigt har vi högre kostnader i Sverige än övriga Europa. Det gynnar inte vår förmåga att konkurrera, säger Elsa Lund Magnussen.
Förenkling
De här frågorna har engagerat riksdagsledamoten Lars Mejern Larsson (S). Efter ett besök på Lindås lamm i våras skickade han in en fråga till landsbygdsministern Jennie Nilsson (S). Där trycker han på vikten av att underlätta för småskaliga lammuppfödare och slakterier.
– Min intention är att det skulle kunna gå att göra en förenkling utan att tumma på kvalitet och kontroll. Det finns en jättestor efterfrågan på lammkött och svensk landsbygd har en jättepotential att växa om lantbrukarna får de rätta förutsättningarna för att kunna verka, säger Lars Mejern Larsson.
Det håller Jennie Nilsson med om i sitt svar. Och landsbygdsministern lovar att fortsätta följa frågan kring regelsystemet.
– Vi får fortsätta diskutera och gemensamt försöka hitta lösningar. Jag ser att vi har en potential. Med EU-kontrollen kommer vi nog ingenstans. Men kanske kan vi hitta en nivå där man i mindre skala kan säga att "slaktar du så många lamm så gäller det här", så det kanske blir hanterbart, säger Mejern.
Elsa Lund Magnussen förstår att det här inte är en lätt nöt att knäcka.
– Det finns ju en anledning till att just kött och mejeri har ett så starkt regelverk. Vi vill inte tillbaka till galna kosjukan eller se mer fusk. Men i dag kan vi inte ens producera 30 procent av det lammkött vi äter i Sverige. Efterfrågan ökar, men det gör inte produktionen. Vi får säga nej till folk som vill köpa. Det är synd, när vi har så bra förutsättningar för att lyckas.