Man har ju alla sina åldrar i sig. De man passerat, den man lever i nu. När Bruce Springsteen släppte en första singel från ett album inspelat live med The E Street Band for det som en rysning av välbehag genom mitt 12-åriga jag. Det var länge sedan 12-åringen och jag hade kontakt, men han trädde fram allt tydligare när singeln fick en video som visade de ärrade medlemmarna byta leenden i ett trångt studiorum. Alla runt 70-strecket, de som finns kvar – Miami Steve, Max Weinberg. Professor Roy Bittan, Patti Scialfa, Gary W Tallent, Värmlandsättlingen Nils Lofgren. Springsteen själv.
Som de där människorna har berört mig. När jag först hörde "Born in the USA" tyckte jag att det var en tröttsam skriklåt – en del av mig tycker det fortfarande. Men jag blev helt huvudstupa förälskad i låtar som "No Surrender", "Bobby Jean" och "Downbound Train". Albumen från "Born to Run" fram till "Tunnel of Love" kom att bli hörnstenar. Resten – not so much, även om det glimmat till ibland. I stället har styrkan sedan länge legat i konserterna, det har många gånger varit alldeles fantastiskt – även under gruppens senare Sverigebesök.
När jag lyssnar igenom "Letter to You" sätter sig 12-åringen trumpen i ett hörn, som berövad lördagsgodiset. Det är såklart orättvist att ställa det nya i skenet av det gamla, samtidig oundvikligt. Inte minst då tre av spåren här är skrivna redan på 70-talet. Det är den låttrion som bildar ryggraden i "Letter to You". De har en fräschör och målar upp svindlande berättelser i vindlande melodier som rymmer ett rikt persongalleri de övriga låtarna inte är i närheten av. "Janey Needs a Shooter" – som funnits på bootlegs i pianoballadversion – blommar nu ut i tung "Darkness on the Edge of Town"-rock medan "Song For Orphans" och "If I Was The Priest" är Springsteen när han är som mest Dylanesk, komplett med munspel och fallande ackordföljder. Jag kan nästan se honom dansa under diamanthimlen with one hand waving free.
Om de gamla låtarna är albumets killers är låtar som "Burnin' Train" och "Rainmaker" dess fillers – Springsteen har säkert en överfull byrålåda med liknande kompositioner hemma på ranchen i New Jersey. Men överlag är det en habil samling sånger och det är värmande att Springsteen inte förlitar sig på någon hipp producent eller något krystat koncept. Det blir ju alltid som bäst när han fullt ut vågar luta sig mot klipporna i The E Street Band. Här tillåter han sig dessutom att vara klädsamt tillbakablickande. Flera av spåren präglas av både tacksamhet och förundran – albumet ramas in av en eftertänksamhet som inleds med strofen "One minute you're here, next minute you're gone" och summeras med meningen "Death is not the end" i avslutande "I'll See You in My Dreams". Fint så, nickar jag till 12-åringen som håller med.
Bästa spår: Song For Orphans och If I Was The Priest