I går lade försvarsminister Peter Hultqvist (S) fram regeringens försvarsproposition. I förstone ser det ut som en ordentlig upprustning, men vid närmare granskning så reses många frågetecken kring hur allt det där skall finansieras, både på kort och framför allt på lång sikt.
Just avsaknaden av utfästelser från regeringen om långsiktig finansiering – fram till år 2030 – var det som fick de borgerliga oppositionspartierna Moderaterna och Kristdemokraterna att hoppa av en överenskommelse. "Inte ännu ett underfinansierat försvarsbeslut", som de sade. Huruvida de sedan kommer att rösta för eller inte i riksdagen återstår att se. Rent tekniskt omfattar försvarsbeslutet bara den kommande femårsperioden, och där ställer M och KD upp på det mesta.
Det är svårt att förstå varför regeringen har varit så styvnackad med att lova pengar till försvaret och mer eller mindre fått tvingas till det varje gång. Till sist lyckades de få med stödpartierna Centern och Liberalerna genom inrättandet av en så kallad kontrollstation 2023, för återstoden av försvarsbeslutsperioden fram till och med 2025, och för perioden därefter. Ett väldigt svajigt sätt som inte direkt underlättar för försvarsmaktens långsiktiga planering.
Men skall man genomföra allt man satt sig för att genomföra fram till 2030 så kommer det ofrånkomligen att krävas ännu mer höjda anslag, så varför konstrar regeringen? Den kan inte både ha kakan och äta upp den. De kan inte försöka framstå som försvarsvänliga och samtidigt hålla i utsikt att pengarna kanske inte kommer. Magdalena Andersson kan ju komma att hitta något för henne mer angeläget användningsområde.
Även på kort sikt så riskeras en underfinansiering. Det beror bland annat på beslutet att återupprätta ett antal regementen. Sedan tidigare var det klart att artilleriregementet i Kristinehamn (A 9) kommer tillbaka, liksom Älvsborgs amfibieregemente i Göteborg (Amf 4), Upplands flygflottilj i Uppsala (F 16) och Norrlands dragonregemente i Arvidsjaur (K 4). Nu tillkommer dessutom Dalregementet i Falun (I 13) och Västernorrlands regemente i Sollefteå (I 21), med ett detachement i Östersund – Jämtlands fältjägarkår (I 5).
De senare skall utbilda fyra lokalförsvarsskyttebataljoner för att skydda förbindelserna med Norge, som anses strategiskt viktiga för Sverige att kunna få hjälp av Nato vid kris eller krig. Det är helt rätt tänkt. Problemet är att det blir dyrt och kommer att ta tid att återupprätta dessa regementen, och det har regeringen inte tagit höjd för, och inte heller för hur personalförsörjningen skall gå till. Försvarsmakten själv hade därför föredragit utbildning på befintliga orter.
Dock minskar sårbarheten med fler nya, eller snarare nygamla, regementen, även om det förstås ligger viss regionalpolitik i det hela. Men försvaret måste kompenseras för detta redan i närtid eftersom tanken är att regementena skall börja ha verksamhet redan från 2022.
Dessa satsningar är långsiktiga och nödvändiga, men de sker på bekostnad av försvarets förmåga att upprätthålla en god beredskap på kort sikt med det vi redan har. Så paradoxalt nog så strävar man långsiktigt men utan att ge nödvändig finansiering för det, samtidigt som man undergräver försvarets verksamhet här och nu trots att nya medel tillförs de kommande åren. Dessa problem hade varit lätta att undkomma om man bara förmått ge tillräckligt med pengar på både kort och lång sikt.