Hennes efternamn är taget från en dikt av Fröding och visst har hon värmländska rötter. Men det är till ångermanländska Ådalen författaren Tove Alsterdal beger sig i sin nya roman, som ska bli första delen i en ny spänningsserie.
– Jag är sugen på att stanna kvar lite längre i något, säger hon.
Vi börjar med släktforskningen: Tove Alsterdal har rötterna i Alster via sin pappa Alvar Alsterdal (1926-1991), som på sin tid var välkänd svensk journalist, senare även pressråd på svenska ambassaden i London.
– Han var väldigt stolt över att vara värmlänning. Jag har aldrig bott i Värmland själv, men min farfar och farmor bodde i Kil och vi hälsade på under jular och somrar. Det är väldigt starka minnen! säger Tove Alsterdal till NWT.
Kanske blir Värmlandstillhörigheten rentav viktigare för den som flyttat från landskapet.
– Förlusten av ett landskap gör det starkare. Det blir mer en saga, man bär med sig. Som i Strövtåg i hembygden, säger hon och reciterar fritt ur minnet ur Fröding-dikten om hemvändarens blick på sitt barndoms landskap.
"Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar."
En bit av Värmland
Det är också ur den dikten som familjen Alsterdal fått sitt namn. "I Alsterns dal" skriver Fröding och det blev Alsterdal för Toves farfar, som tog namnet.
– Det är bara vi som heter det, så alla som heter så är släkt.
Och alla bär de med sig en bit av Värmland, Frödings hembygd Alster.
Viktiga minnen
Minnen från förr är en viktig ingrediens också i Tove Alsterdals nya bok Rotvälta. Den utspelar sig i Ådalen, en bygd Tove också har varma känslor för. Där har hon haft hus.
– Det är ett så starkt landskap. Det är vackert och jag har varit där i tjugo år, så jag har mycket att ösa ur.
Dessutom finns en stark historia. Skotten i Ådalen 1931 ekar ännu. Militär sköt på ett demonstrationståg, fem människor dog. Händelsen fick återverkningar på politik, debatt, samhällsklimat - länge.
Fantomsmärtor
Skuggorna finns även i boken, men där finns också andra minnen från förr, både i naturen och i människornas inre. "Minnen och glömska", sammanfattar hon vad den handlar om.
– Det här är också avfolkningsbygder. Det är så otroligt många människor som har jobbat där. Det fanns 60 sågverk med 20 000 anställda där längs älvdalen. Nu finns det ett. Det säger en del om hur många som inte har arbete. Allt det där finns kvar ännu, som fantomsmärtor.
I boken använder hon också det ordet i en passus: "Folk som inte visste bättre kallade det här för glesbygd eller landsbygd, men Ådalen var i själen ett industriland. Även om industrierna var borta fanns de kvar, som fantomsmärtor".
Säkert kan värmlänningar, nära till orter där bruken inte längre är, relatera - och instämma när Tove Alsterdal slår fast att de här bygderna inte varit isolerade öar.
Hela världen i byn
– Hela världen kom ju in där. Det är samma som i boken om Osebol; där ser man också hur världen strömmar in och ut i den lilla byn. Det finns en kliché av den svenska landsbygden som öar, där allt är som det varit och att det är inskränkt. Det är inte min bild av Sverige, slår hon fast.
Hon är mån om att inte falla in i någon gängse mall av glesbygd och småstadsliv i sin skildring av människorna och landskapet.
– Jag har stört mig på att det blir lite enkelspårigt. En småstad är alltid lite inskränkt och alla tittar misstänksamt ut bakom gardinerna. Det är klyschor som inte är sanna. Man blir oftast inbjuden på en kopp kaffe!
Polis får huvudroll
Också valet av huvudperson är en markering av hennes egen respekt och kärlek till glesbygden. Polisen Eira är barnfödd i bygden.
– Väldigt ofta handlar glesbygdsdeckaren om den som dragit därifrån och sedan återvänder, men hon har inte tagit avstånd och har inte varit borta så länge. Hon har utbildat sig, men kommit tillbaka och tycker om platsen.
Eira gör dessutom ett bra jobb bland annat just tack vare sina stora lokala kunskaper. Samtidigt har det sina sidor att träffa på gamla skolkamrater i tjänsten och ibland kommer jobbet farligt nära familjen. Hon får också känna på hur det är att rota i saker som de flesta i bygden helst tycker kan få vila i det dolda. Ska sanningen fram, när åren gått och det som skavde bäddats in - och vems sanning gäller?
Kevin-fallet inspirerar
Det finns, apropå det, en mörk koppling till Värmland. Tove Alsterdal har helt klart inspirerats av Kevin-utredningen i Arvika, där två pojkar forcerades till att erkänna ett brott de inte begått.
Hon berättar att hon såg den uppmärksammade tv-dokumentären om bröderna.
– Jag blev som alla andra otroliga gripen av det. Det är ju en fruktansvärd historia. Jag har funderat väldigt mycket kring det, säger hon.
Vad minns man verkligen och vad är inplanterade "minnen"?
– Jag är intresserad av det övergreppet och vad det gör. Det är lätt att få sina minnen ikullkastade och jag ville gestalta någon som har varit med om det, att få sina egna minnen manipulerade.
Skriver på nästa
För läsaren blir det många spår och villospår och även om många av berättelsens vindlande trådar knyts ihop mot slutet, finns ändå frågetecken kvar, som väcker nyfikenhet hos läsaren, på vad som händer sen.
Tove håller med. Hon skriver redan på fortsättningen, som ska komma ut nästa höst.
– Det hade varit avhugget att sluta här. Det händer saker som går vidare.
Där finns en del polisiärt intressanta trådar, men också mer vardagliga. Som hur det ska gå för Eiras mamma med sin begynnande demens eller om Eira ska lyckas räta ut sitt trassliga kärleksliv.
– Det kommer att bli ännu krångligare i nästa bok! Den heter Slukhål, det är som en metafor för kärleken, säger Tove och skrattar.
Trivs i bygden
Det är första gången hon ger sig i kast med att skriva flera böcker i en serie.
– Jag har bara skrivit fristående tidigare. De historierna jag berättat har varit avslutade och jag har inte haft en polis eller journalist i huvudrollen som kan fortsätta med nya fall. Nu när jag skulle skriva den här, var jag sugen på att stanna kvar lite längre i något och jag kände att det fanns mer här. Jag bestämde mig en bit in i arbetet. Det var så roligt att skriva det här och vara i den här bygden.