Det finns inte så mycket att orda om när det gäller söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Tråkigt, stundtals rörigt och förutsägbart som de brukar vara. Formatet behöver verkligen ses över. Men några observationer kan göras efteråt.
Den första observationen är att hotet om regeringskris är avvärjt. Trots de hårda orden från Jonas Sjöstedt (V) inför debatten om att han måste få besked från statsminister Stefan Löfven (S) om arbetsrätten, så vek Vänsterledaren förstås ned sig. Nu har han gett Löfven ytterligare ett antal veckor på sig, och då kommer Sjöstedt ändå att ha hunnit avgå. Ingen blev särskilt förvånad.
Den andra observationen hör ihop med den första, och det är att Löfven vill vinna tid och därför vill han – och flera andra partiledare – ge arbetsmarknadens parter mer tid på sig för att komma överens om förändringar i lagen om anställningsskydd Las). Annars hotar ju lagstiftning enligt det utredningsförslag som nu är ute på remiss. Och det varken vill eller kommer Löfven att göra, vad än Centern och Liberalerna inbillat sig i januariöverenskommelsen (Jöken). Alltså bättre att sparka bollen framför sig.
Kruxet är att arbetsmarknadens parter – Svenskt Näringsliv, LO och privattjänstemännen i PTK – inte är särskilt pigga på det. Svenskt Näringsliv upprepar att det inte var mer tid som behövdes när förhandlingarna tidigare bröt samman, utan att man var för långt från varandra i sak. LO och PTK påpekar att man nu dessutom har fullt upp med avtalsrörelsen. En observation är också att parterna knappast har något ansvar för att rädda Löfvenregeringen.
En ytterligare observation är hur obekväm Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni är med sin roll. En "duell" mellan henne och Kristdemokraternas Ebba Busch blev snarare någon sorts ömsesidig flirt, där Busch försökte locka tillbaka Sabuni till borgerligheten, och det var tydligt att Sabuni var sugen på det. Dilemmat är att hon egentligen är motståndare till Jöken, men har tvingats in i regeringssamarbetet av sin företrädare. Opinionen har dock rasat under fyra procent och partiets själva överlevnad står på spel.
Därför gjorde Sabuni en svag insats, som också kritiserats öppet av de egna. Men vad skall hon göra? Hon längtar nog bara efter ett skäl att lämna Jöken, men hur göra det utan att utmana delar av partiet. Å andra sidan så vore det politiskt självmord att ge sig in i en valrörelse som ett stödhjul åt Socialdemokraterna. Centerledaren Annie Lööf såg däremot betydligt mer bekväm ut med att numera tillhöra det rödgröna gänget.
Slutligen så har Stefan Löfven än en gång visat på sin skicklighet i att behålla makten, och är nu enligt Aftonbladet i full färd med nästa kapitel. När remissvaren om Las-utredningen kommit in den 26 oktober så skall man ha schemalagt möten mellan januaripartierna för att förhandla om saken. Detta trots försäkringarna från C och L om att det är utredningens förslag som skall lagstiftas, punkt slut.
Syftet är förstås att få till en tillräckligt urvattnat förslag för att både LO, V, C och kanske L skulle kunna acceptera det utan för mycket bråk. Och det yttersta målet är förstås att Löfvenregeringen skall kunna sitta kvar. Regeringskris vill inga av de inblandade ha.