• idag
    28 okt
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    29 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    30 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    31 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    1 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Psyket på Marieberg

Krönikor
PUBLICERAD:
Slutna avdelningen på Mariebergs sjukhus 1998.
Foto: Lars Hedelin
Det är någon gång i slutet av 1990-talet, och jag befinner mig på den slutna psykiatriska avdelningen på Marieberg, Kristinehamn. Jag är där för att besöka min storebror Henrik. Han är tvångsomhändertagen och går på medicinering.

Vi sitter på hans kala rum, och han säger att det känns annorlunda nu när han tagit pillren några veckor. Nu när han är tvångsomhändertagen måste han nämligen ta pillren, det gör han inte annars.

Han lider av schizofreni, vilket med åren gjort att han i det närmaste försvunnit. Lite som när man sakta sänker ljudet när man lyssnar på radio, till slut blir liksom inget ljud kvar. Så har det blivit med Henrik. Hans personlighet har på grund av sjukdomen liksom tonat ut. Samtidigt klarar han inte av att sköta sig själv, och under långa perioder sover han ute i tält.

Han ser ut som, beter sig som och är en uteliggare. Det har helt enkelt varit svårt att över huvud taget ha någon som helst kontakt eller konversation med honom. Han lider. Vi lider. Mest lider mamma och pappa.

Psykisk ohälsa är för djävligt.

Besökstiden är slut, och vårdaren – som är en riktig biff – följer oss till slussen. Det är två glasdörrar emellan oss. Plötsligt, helt oväntat, uppstår en ordlös kommunikation mellan Henrik och mig.

Trots att vi inte kan höra varandra, kommunicerar vi till 100 procent mellan glasdörrarna. Han tittar på mig. Jag tittar på honom. Jag vänder mig om och går gråtande därifrån. Det var på många sätt sista gången vi över huvud taget kommunicerade med varandra.

Plötsligt, helt oväntat, uppstår en ordlös kommunikation mellan Henrik och mig. Trots att vi inte kan höra varandra, kommunicerar vi till 100 procent mellan glasdörrarna.

Den 10 oktober är det Världsdagen för psykisk hälsa. Den instiftades 1992 av World Federation for Mental Health, och är en dag för att skapa större medvetenhet och förståelse för psykisk ohälsa. Det behövs, eftersom detta med psykisk ohälsa fortfarande är lite hysch-hysch.

Det är liksom lättare att tala om ett dåligt knä eller om gallsten än vad det är att tala om psykisk ohälsa. Vilket inte hindrar att det är hemska sjukdomstillstånd vi talar om, både för den som själv drabbas men också för dennes anhöriga. I WHO:s klassificering av sjukdomsbörda hör schizofreni till den allra mest allvarliga, på samma nivå som terminal cancer.

Och hysch-hyschet gör att schizofreni, liksom övrig psykisk ohälsa, blir en underfinansierad sjukvårdsform.

För Henrik slutar det som det ofta gör för schizofrena. Dålig och ensidig kost i kombination med att man inte sköter sig och vägrar sjukvård slutar i normalfallet med för tidig död.

Så när jag står där framför kistan i Björneborgs kyrka så blandas den obeskrivliga smärtan med en märklig känsla av befrielse. Så skönt för Henrik att lidandet till slut ändå är över.

När jag går ur kyrkan kommer ett bibelord från Uppenbarelseboken plötsligt till mig:

”Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt.”

Amen

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.