Replik: Hur vore det med en stunds självrannsakan?

Debatt
PUBLICERAD:
Det går ju knappt en dag utan att vi i olika media matas med detta mantra om de alltför knappa resurserna, samtidigt som det finns riktiga grova brott som inte kan klaras upp av resursbrist, skriver Björn Törnvall.
Foto: Anders Wiklund/TT
Det finns i dag ett ökat ifrågasättande från skattebetalarna av miljöåklagarnas och deras miljöpolisers till synes gränslösa slöseri med polisens och övriga rättsväsendets omvittnat alltför knappa resurser, skriver Björn Törnvall.

Svar till Christer B Jarlås (NWT 3/10).

Miljöåklagaren Christer B Jarlås ondgör sig i sin debattartikel publicerad i NWT den 3 oktober, "Varför angrips tjänstemän och inte den illegala jakten?" över att de negativa reaktionerna ökar, på REMA-åklagarnas ofta grundlösa jakt på människor, som enligt åklagarna och deras samarbetande miljöpoliser ägnar sig åt illegal rovdjursjakt. Han tar bland anant upp en artikel jag var medförfattare till, efter att mina jaktkamrater i Lillhärdal hade friats helt i Mora tingsrätt och menar att den artikeln är grunden till alla negativa skriverier om statstjänstemännen som bara gör sitt jobb.

Vi dristade oss i artikeln och i vår bok om Lillhärdalsfallet bland annat till att kritisera beslutet att gå till åtal med så svag bevisning, bristen på objektivitet under utredningen, bristande rättssäkerhet med redigering och anpassning av bevismaterial, samt inte minst den mycket långa utredningstiden.

Jarlås har säkert ett syfte med sin debattkampanj. Det finns i dag ett ökat ifrågasättande från skattebetalarna av miljöåklagarnas och deras miljöpolisers till synes gränslösa slöseri med polisens och övriga rättsväsendets omvittnat alltför knappa resurser. Är det denna kritik som skall tystas av Jarlås riksomfattande opinionsbildning? Det går ju knappt en dag utan att vi i olika media matas med detta mantra om de alltför knappa resurserna, samtidigt som det finns riktiga grova brott som inte kan klaras upp av resursbrist. Utredarna av allvarliga brott skulle självklart behöva de avsevärda resurser, som REMA-åklagarna och deras samarbetande poliser i NOA:s Artskyddsgrupp bränner på rena "struntärenden".

Förutom slöseriet med knappa resurser till anmärkningsvärt obetydliga resultat riktar kritiken in sig på miljöåklagarnas dokumenterade senfärdighet. Man plågar och straffar de misstänkta i åratal innan ärendet till slut läggs ned eller går till åtal, ofta utan verklig chans att leda till en fällande dom. Det har till och med hänt att en miljöåklagare gått till åtal i ett struntärende om en åtelkamera, trots att brottet redan var preskriberat.

Åklagarna agerar inte som personer, säger Jarlås, de representerar staten. ”Staten det är jag” hävdade en annan potentat på sin tid. Att Jarlås upplever sig som staten kanske kan skyllas på att hans REMA-kollegors flerfaldiga övertramp – att mot gällande lag och rättspraxis begära hemlig telefonavlyssning i jaktbrottsmål – bagatelliseras till och med av Riksåklagaren?

Jag blev nästan lite full i skratt när jag läste avslutningen på Jarlås inlägg: ”varför har det blivit så?” Hur vore det med en stunds självrannsakan? Att ge sig efter jägare på hörsägen, och sedan nästan kränga ut och in på sig själv för att till slut få ärendet till domstol inger inget förtroende. Det är klart att folk blir förbannade.

Björn Törnvall

Säffle

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.