Göthe: Smygande otrygghet sprids

Signerat
PUBLICERAD:
Kungen som ju är opolitisk kan vara en trygg och samlande kraft, som slår vakt om våra demokratiska värden, tycker Kjell Göthe i sin krönika.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Vart tog sakpolitiken vägen? Den är i grunden viktigast, men har ersatts av en jakt på vem som skall samarbeta med vem, skriver Kjell Göthe.

Riksdagens högtidliga öppnande genomfördes i nedbantat skick denna höst. Ingen onödig pompa och ståt, som kunde skapa folksamlingar. Visst saknade vi festligheterna för vi behöver så väl få uppleva något extra pampigt att njuta av särskilt i kärva tider. Talmannen Andreas Norlén, som blivit en fullträff i sitt ämbete, hemställde att vår kung Carl XVI Gustaf måtte öppna riksmötet.

Som journalist upplevde jag detta första gången 1976. Men för att vara ärlig mot er, numera sker öppnandet i en tid när jag inte längre känner igen vårt gamla hederliga Sverige. Vart tog sakpolitiken vägen? Den är i grunden viktigast, men har ersatts av en jakt på vem som skall samarbeta med vem, ytterst för att rädda kvar Stefan Löfven (S) som statsminister.

Förslag till lösningar hamnar oftast i statliga utredningar. Det känns som att vi är uppe i minst 375 sådana hittills och fler lär de bli – för det är ett sätt att gömma undan besvärligheter på. Därtill kommer det senaste, alla nationella samordnare med sina respektive kanslier, som tillsätts för att lösa olika problem. Men detta är ju något som respektive myndighet borde kunna klara av. En smygande otrygghet sprider sig…

Nej, rikspolitiker det här duger inte, nu måste ni ta er i kragen och stoppa en snabbt nedåtgående spiral! Demokratin har sina brister, men jag känner inget statsskick som är bättre. I en tid av osäkra majoriteter i riksdagen och därmed ångestfylld tillvaro för regeringen känns det dock tryggt att vi har ett stabilt kungadöme, som ju är opolitiskt, och just därför kan det utgöra en samlande kraft. Kungen uttalade vid öppnandet i år:

– I dag vet vi mer om viruset och hur det sprids än vi gjorde för bara ett halvår sedan. Kunskapen är större och beslutsunderlaget bättre och det är trösterikt. Samtidigt kvarstår utmaningar. Klimatförändringen, arbetslösheten, kriminaliteten och den psykiska ohälsan hör till de problem som har stor påverkan på vår framtid. Det fortsätter också att vara en angelägen uppgift att värna vår demokrati.

Riksdagen startade i det utbredda gängvåldets skugga. Detta kommer att bli regeringens ödesfråga, skrev till och med Aftonbladet (S) på ledarsidan och fortsatte: ”Jobben, ekonomin, klimatet och vården är enormt viktigt. Men om känslan av otrygghet och hopplöshet sprider sig i samhället kan det bli riktigt farligt.”

Regeringen S och MP är djupt splittrad. Löfven slår ifrån sig och upprepar att straffen för gängrelaterad brottslighet ska skärpas, det står nämligen i det 34-punktsprogram som beslutades för ett år sedan. Men knappast något har ju hittills hänt, precis som för många andra akuta problem. När regeringen för några år sedan skulle se till att hålla landsbygden levande kom ett program i cirka 70 punkter, tre har genomförts hittills och misslyckats.

Så här kan vi inte hålla på! Skall det bli något resultat framöver måste statsministern ge direktiv som omfattar högst fem punkter att åtgärda omgående och dessutom prioritera problemområdena. De viktigaste är just nu brottsbekämpningen, resurser till försvaret/civilförsvaret och till näringslivet, som ju försörjer oss alla.

Ett tillägg: Snälla, rara politiker sluta med att lova att Sverige skall bli världsbäst på allt. Det börjar bli tjatigt och är inte ens trovärdigt längre. Nu senast lovade Löfven att Sverige skall bli världsbäst på välfärd. Men hur kan man ens mäta detta.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.