Att avsätta en regering

Ledare
PUBLICERAD:
Tillsammans har Ebba Busch (KD) och Jonas Sjöstedt (V) tillräckligt med riksdagsmandat för att väcka misstroende mot statsminister Stefan Löfven (S).
Foto: Claudio Bresciani/TT
Säga vad man vill om regeringen Löfven, den må vara tafatt när det kommer till den förda politiken, men den har varit skicklig på att navigera runt alla grynnor som skulle kunna hota dess fortsatta maktinnehav, även om det inneburit att de fått sälja sig dyrt. Frågan är dock om de inte kommit till vägs ände nu?

Under fredagen upprepade den avgående partiledaren Jonas Sjöstedt (V) hotet om att sluta sitt partiledarskap genom att fälla en socialdemokratisk regering. Vänsterpartiet har förvisso vapenskramlat förr, senast bara häromveckan, men det finns kanske anledning att ta honom på orden nu. Missnöjet är stort mot de föreslagna liberaliseringarna av arbetsrätten som ligger på bordet sedan förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter bröt samman.

Det paradoxala är att V egentligen inte vill avsätta Löfven utan bara få honom att dra tillbaka hotet om lagstiftning om arbetsrätten. Problemet för Löfven är att han är illa ute vad han än gör. Går han inte lagstiftningsvägen så bryter han mot januariöverenskommelsen, och riskerar då att Centern och Liberalerna drar tillbaka sitt stöd och orsakar regeringskris. Går han vidare enligt Jöken så får han en ohelig majoritet i riksdagen, bestående av Vänstern, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna mot sig.

M och KD är förvisso för en reformerad arbetsrätt, men de är också motståndare till Löfvenregeringen. De vill inte hamna i en situation där de hjälper Vänstern att hota med misstroende som leder till att dessa reformer inte blir av. Samtidigt kommer de att ha svårt att inför sina väljare motivera varför de inte tar chansen att avsätta Löfven. Därför har nu både M och KD sagt att är V beredda så fälla så är de med på tåget, även om de är skeptiska till att V faktiskt kommer att fullfölja hotet.

Då får det vara så. I så fall har V än en gång visat sig vara en dörrmatta. M och KD borde inte bekymra sig om den liberaliserade arbetsrätten. Vid det här laget torde det stå klart att den aldrig kommer att genomföras ändå, om Löfven är statsminister. Stefan Löfvens hittills framgångsrika spel är att ständigt skjuta problemen framför sig, och det kommer han att försöka med nu också. Remissrunda eller en ny utredning, eller till och med återupptagna förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Fast de senare borde verkligen inte låna sig till att bli en bricka i Löfvens maktspel.

Jonas Sjöstedt var heller inte klar med vilken tidsutdräkt som gällde. Hur länge är han beredd att vänta på besked? Någon proposition om arbetsrätten behöver enligt Jöken inte läggas förrän om ett år. Ett seriöst besked måste därför komma i närtid, både om ett eventuellt misstroende och om hur regeringen tänker gå vidare.

Vad skulle då Centern och Liberalerna göra om Löfven offentligt bromsar? De har vikt ned sig förut och sannolikheten för att de gör det igen är stor. Det vore också ett bra besked för väljarna att få.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.