Levay: Krama staten lagom hårt

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Under flera år har idén vuxit sig starkare att den svenska skolan behöver förstatligas och att staten behöver ta över ansvaret för sjukvården, skriver Charlotta Levay.
Foto: Bertil Ericson / TT
Det tillfälliga krisstödet har varit viktigt, men frågan är hur länge det kan fortgå, i synnerhet när det gäller branscher och sysselsättningar där krisen inte har något självklart slut, skriver Charlotta Levay.

Statsmakten står högt i kurs dessa dagar. Världen runt sätter människor sitt hopp till att offentliga makthavare ska lyckas bekämpa coronapandemin och samtidigt hålla liv i ekonomin. Frågan är inte om staten ska pumpa ut nya miljarder utan vart miljarderna ska gå – direkt till företagen anser högern, till högre bidrag och fler offentliganställda menar vänstern.

Vi ska nog vara tacksamma för de snabba offentliga insatser som gjorts på samtliga områden. Annars hade vi fått se en våg av konkurser och massuppsägningar, både på hemmaplan och på exportmarknaderna. Men det är inte oproblematiskt att alla har blivit statskramare.

Det tillfälliga krisstödet har varit viktigt, men frågan är hur länge det kan fortgå, i synnerhet när det gäller branscher och sysselsättningar där krisen inte har något självklart slut. Att exempelvis betala företag för att låta de anställda gå sysslolösa, vilket är vad permitteringsstödet går ut på, är orimligt i längden.

Branscherna som drabbats hårdast av pandemin, såsom flyget, besöksnäringen och restaurangerna, hade desperat behov av stöd för att övervintra, överbrygga och ställa om. Men ju längre tiden går, desto mer måste stödet fokusera på omställning – och desto mer måste vi söka andra källor till förnyelse än statligt stöd. Det kan dröja länge innan livet återgår till det normala, och ingen vet hur det nya normala kommer att se ut.

Staten som räddaren i nöden är så klart ingen ny tanke och den handlar inte endast om ekonomi. Under flera år har idén vuxit sig starkare att den svenska skolan behöver förstatligas och att staten behöver ta över ansvaret för sjukvården. Motivet är ofta att det fungerar så illa i dag, snarare än någon klar uppfattning om varför det egentligen skulle bli bättre med ökad stordrift och centralstyrning.

Värst är de direkt frihetsinskränkande åtgärder som satts in för att bekämpa pandemin. Auktoritära stater har tagit folkhälsan som förevändning för att trappa upp sin digitala övervakning. Även demokratier har stängt gränser, begränsat rörelsefriheten och satt hela befolkningar i husarrest.

I Sverige har kontrollåtgärderna varit förhållandevis måttliga och proportionerliga. Men även här sökte regeringen inledningsvis ökade maktbefogenheter att genomföra ingrepp i samhället utan riksdagens godkännande, även om riksdagen satte stopp för det. Om detta påminner författaren och debattören Johan Norberg i ett tankeväckande inlägg om ”Covidfällan” i brittiska tidskriften The Spectator, med tillhörande podcastavsnitt.

Kriser öppnar för snabb expansion av statliga åtgärder, framhåller Norberg. Men de ”tillfälliga” åtgärderna tenderar att bli beständiga. Politikerna tänjer gränserna för vad de kan göra och det uppstår nya intressentgrupper som försvarar reformerna de gynnas av.

Alltför många debattörer och politiker i oppositionen har ägnat det senaste halvåret åt att kräva hårdare tvångsåtgärder i smittbekämpningen. De kan gärna lyssna på Johan Norberg och ansluta sig till det frihetliga perspektiv som borde vara självklart för svensk borgerlighet. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.