Författaren Aino Trosell återvänder till de glesbefolkade landskapen i sin senaste bok. I detta avsides belägna har hon mycket att berätta.
– Det trycker på underifrån, som en källa i underjorden, säger hon.
Till helgen kommer hon till Värmland för att berätta mer om författarskapet, böckerna och inte minst om romanfiguren Siv Dahlin, som hon denna gång skickar ut som brevbärarvikarie på ett ödsligt distrikt.
Gränsmark heter nya boken som är ett slags roadmovie, men inte i form av en huvudperson som är på väg långt bort med horisonten i sikte. Istället handlar det om dagliga långa turer på Finnmarken, med stopp vid brevlådorna hos de glest utspridda invånarna, vilket ger utrymme för nog så mycket dramatik.
Siv Dahlin - som i senaste boken var mäklarassistent i Jämtland - har nu fått ett vikariat som lantbrevbärare och genom henne skildras ett vardagligt Landsbygdssverige, men också hur förändring av samhället i smått och stort når ända ut i skogarna, oavsett om det är flyktingkris eller vargdebatt.
"Ett mikrokosmos"
– Det är perfekt. Hon kommer ju i kontakt med alla som är där. Många tror att hon är jag, men hon är mer oförvägen och mer nyfiken. Men hon tar inte så stor plats själv, utan det viktiga är det hon är med om. För mig är Finnmarken huvudpersonen i boken - det är som ett mikrokosmos, säger Aino Trosell.
Det är Finnmarken i gränstrakterna mellan Värmland och Dalarna hon utgått från, även om hon med författarens frihet skapat sin egen geografi.
– Det har väldigt tydliga drag av den och det är där jag hämtat inspiration, säger hon och gör ett viktigt tillägg:
– Jag känner inte en kotte på Finnmarken, så ingen behöver känna sig utpekad!
"Då var livet förtvivlat"
Att just Aino Trosell skriver en bok i glesbygdsmiljö är ingen slump.
– Det har jag gjort mycket. Jag är från glesbygden själv, är född i Malung. Jag flyttade ut men har starka känslomässiga band till glesbygden i Dalarna och norra Värmland. Det här kommer jag aldrig över! Även om jag i tid räknat bott längre i storstaden Göteborg.
Där hamnade hon första gången som riktigt ung.
– Som 17-åring for jag till Göteborg. Då var livet ganska förtvivlat, min mamma hade dött och jag kände att aldrig mer jag återvänder till den här hålan, där man har en stämpel i pannan och aldrig har en chans att bli någon annan. Det ändrade sig till sin motsats när jag själv fick barn. Och jag längtade efter språket! Mitt barndomsspråk var värmländskan och Malungsmålet, som är ett så kärnfullt språk. Jag kände att det försvann mer och mer för mig. Jag började treva i tomma intet efter de språkliga uttrycken - min barndoms vilda tungomål!
Känslan finns kvar
Så flytten gick tillbaka och även om hon nu åter bor i Göteborg, tycker hon inte det är svårt att behålla sin känsla för för glesbygden och livet där.
– Det finns intravenöst! Det är snarare att jag känner att jag behöver bryta mig loss. Det finns många andra berättelser som också trycker på, men det finns något mycket lustfyllt i att åka runt med postbil i de här skogarna!
Så hade hon också mycket roligt när hon skrev boken.
– För några dagar sen fick jag en enkät från tidskriften Parnass med en fråga om när jag senast skrattade när jag läste en bok. Jag kom på att det är 30 år sen, när jag läste Oståkaren, av Ove Allansson. Varför är det så gravallvarligt? Många av mina böcker är gravallvarliga och ska vara det, men här tänkte jag att varför inte bjuda på lite extra. Det jag är rädd för, min fasa, det är att vara tråkig eller pretentiös.
Humor och respekt
Samtidigt är hon mån om att inte göra byborna till byfånar eller driva med landsbygdens problem.
– Jag har full respekt för alla. Man måste ha empatin där, även om man beskriver fasansfulla saker. Jag vill verkligen inte dra löjets skimmer över de som valt att bo i glesbygden.
Hur tycker du att glesbygden brukar skildras i litteraturen?
– Det är vanskligt för en författare att ha åsikter om andra författare. Det är illojalt. Jag försöker knipa näbb! säger hon med ett leende som hörs genom telefonen.
"Just nu är jag rätt"
Däremot konstaterar vi båda att det nog är lite trendigt just nu med skildringar av livet utanför storstäderna.
– Det är väl som när en klocka står still, den går rätt två gånger om dygnet - just nu är jag rätt!
Och erkänner utan omsvep att om stadsbor har fördomar om landsbygden, har hon detsamma om storstaden. Stockholm, till exempel:
– Jag upplever det som ganska instängt och lite ängsligt. Jag tror att man längtar efter att ta ut svängarna, och träffa personer som inte är ängsliga. Det paradoxala är också att trots det jag upplevde som social kontroll i hembygden, finns där också stor tolerans. I min hembygd fanns en väldig tolerans mot original och det fanns många sådana. De får växa fritt på något sätt.
Skriver om varven
I sitt författarskap har hon växlat mellan stad och land.
– Min debutroman utspelade sig i Göteborg och de följande också.
Sedan bröt glesbygdsperspektivet igenom.
– Det trycker på underifrån, som en källa i underjorden av material som vill komma fram.
Nästa bok handlar dock om hennes "nya" hemstad. Den ska heta Varvsslammer och hon skriver den för att uppmärksamma Göteborgs industritraditioner inför stadens 400-årsjubileum. Det är ett perspektiv hon är rädd annars kommer bort.
– Jag retar mig på att staden ska vara så eventinriktad. Vi ska vara stolta över traditionen. Här har betalats otroligt mycket skatt, genererats värden och folk har flyttat hit och fått sin försörjning.
Efter den boken, kan det bli nya turer för Siv Dahlin.
– Det kan det bli! En romanprocess har flera stadier. Det första är tänkeriet, det andra är research och det tredje struktur, sedan kommer skrivandet. Jag är i början av ett tänkeri.
Återvänder med glädje
Men allra först ska hon alltså på återbesök till Värmland; den 11 oktober gästar hon Gamla kraftstationen i Deje. Det är en ort hon är väl förtrogen med. Hon bodde i Forshaga några år på 80-talet med sin familj och 91 skrev hon pjäsen "Lusten finns, gråten är borta" om Deje till Ulleruds teateraktörer, samma förening som idag driver Gamla kraftstationen.
Även i Långban, i Filipstads kommun, har Aino Trosell skrivit teater: "Eld i berget" och "Masungen".
– Gud vad roligt allt det där var! Samspelet med byborna och ensemblen av idealister, som la hela sin semester på det. Allihop gav allt!
Det är med stor glädje Aino Trosell återvänder till Deje.
– Jag är bara glad att få komma dit och det finns hur mycket som helst att berätta om!