Intervju Fredrik Kärrholm: Samhället måste börja skipa rättvisa

Signerat
PUBLICERAD:
Utgångspunkten måste vara att om man begår ett brott så ska man straffas. Det handlar inte om en praktisk samhällsnytta, utan om en etisk utgångspunkt där ett straffsystem ska bidra till att skipa rättvisa, säger Fredrik Kärrholm.
Foto: Privat
Avgörande för att förhindra det är att de grovt kriminella personerna lagförs och döms till långa fängelsestraff. Därmed minskar incitamenten för unga personer att välja en kriminell karriär, säger Fredrik Kärrholm.

Gängkriminaliteten är, med all rätt, den kanske hetaste politiska frågan just nu. Förslagen på lösningar är många, men vad som ska göras först tycks ingen riktigt veta. Mitt i denna diskussion har polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm lanserat sin bok Gangstervåld (Fri tanke 2020).

I en intervju med DN (28/8) säger före detta fotbollsspelaren Martin Mutumba att fotbollen inte vunnit över gatan, att det är ”killen som sitter på knarket” som är förebilden i de utsatta förorterna. Stämmer det?

– Jag tror att det ligger något i det. Kriminella har en väldigt hög social status. Det är en del av problemet och ett utslag av gangsterkulturen – en huvudförklaring till kriminaliteten.

Varför väljer unga personer kriminaliteten som väg till pengar och status?

– De har en annan uppfattning om rätt och fel. Avgörande för att förhindra det är att de grovt kriminella personerna lagförs och döms till långa fängelsestraff. Därmed minskar incitamenten för unga personer att välja en kriminell karriär.

Men vissa av ungdomarna får väl denna uppfattning om rätt och fel från familjen också?

– I de fallen är problemen ännu mer svårlösta. Då är det hela familjer och släkter som står för ett kriminellt ideal. När det kommer till gangsterkulturen i övrigt finns ofta föräldrar som en motkraft. Men det är två stora problem. Det vi ser är att i den typen av förortsgäng som inte bygger på släktskap är det fler personer som ingår. De är mycket våldsammare och drabbar medborgare direkt. Men klanerna är mer systemhotande. Det är två problem som inte är helt olika, men inte helt lika.

Går det att omvända de här personerna till att leva på rätt sida lagen?

– Av kriminella ungdomar som döms till sluten ungdomsvård och sitter på låst avdelning fortsätter nio av tio att begå brott. De är farliga och ägnar sig åt grov brottslighet. Systemet med korta behandlingspåföljder gör därför att brottsoffer lämnas utan upprättelse och behandlingen är kostsam för skattebetalarna. Eftersom den inte fungerar innebär den också en fara för samhället.

Ska vi sluta försöka hjälpa de här personerna?

– Utgångspunkten måste vara att om man begår ett brott så ska man straffas. Det handlar inte om en praktisk samhällsnytta, utan om en etisk utgångspunkt där ett straffsystem ska bidra till att skipa rättvisa.

– Om vi har en proportionalitetsprincip för straffen får de flesta som begår brott en andra chans. Men då först efter att de sonat sin gärning. Om vi skulle utgå från en sådan etisk grundhållning och ha rättvisa straff så skulle det få effekten att de här kriminella skulle låsas in under lång tid. Det finns inget motsatsförhållande mellan det och exempelvis kognitiv beteendeterapi för att ge dem förutsättningar för att leva ett normalt liv på fri fot. Men det gäller att hålla isär det här.

Fungerar hårdare straff?

– Kriminologer har sagt att hårdare straff inte fungerar. Och det stämmer på så vis att personer som sitter i fängelse inte blir bättre människor, och det får ingen avskräckande effekt. Men personer som sitter i fängelse kan inte begå grova brott.

Du skriver att antisocialt dominansbeteende – ungdomar som beter sig högljutt och stör andra i offentliga utrymmen – borde göras tillfälligt straffbart. Varför?

– Sverige har under lång tid inte haft något problem med den här typen av beteende som balanserar på gränsen mellan det lagliga och olagliga. Det kan vara i kollektivtrafiken, på bibliotek eller i simhallar. Men auktoriteter har inga maktmedel för att stävja den här typen av maktbeteenden. Problemet hänger ihop med att vi har dysfunktionella områden och många unga som växer upp utan tillräcklig moralisk fostran.

Är det möjligt och rimligt att lagstifta utifrån sociala normer?

– All lagstiftning bygger på uppfattningar om vad som är rätt och fel. Men mycket av det som är olämpligt är inte olagligt, eftersom det förväntas att mindre konflikter ska lösas mellan människor. Men allt mer av det som sker mellan människor är ociviliserande och då måste normer understödjas med lag och ordningsmakt.

En annan åtgärd du föreslår är att dömda brottslingar efter avtjänat straff inte ska få komma tillbaka till kommunen där brottet begicks. Varför?

– I dag tvingas många brottsoffer att möta sin gärningsman på gatan igen. Det är inte minst ett problem i mindre samhällen eller småstäder. Det ska inte behöva ske, ens efter ett långt straff. Då är det gärningsmannen som ska flytta. Det skulle dessutom bryta upp kriminella sociala strukturer och därmed minska brottsligheten.

Hur fungerar polisens relationsbyggande med kriminella i gängen?

– Vi jobbar medvetet med relationsbyggande och särskilt med yngre personer. Det handlar om att bidra med andra perspektiv till unga som är nära eller en del av gangsterkulturen. Men den typen av brottsförebyggande är svårt och polisen kan aldrig göra det ensam. När det kommer till grövre kriminella är polisens uppdrag att utreda brott. Sedan ska polisen såklart ha ett korrekt bemötande med alla.

Hur känner du som polis igen de olika personerna som är aktiva i de kriminella gängen?

– Vi utreder ju i grunden brott. Sedan finns det en välutbyggd underrättelseverksamhet som identifierar olika typer av nätverk som styr arbetet mot strategiska prioriteringar mot vissa områden. I Sverige har vi 60 områden som klassas som utsatta, men de har olika problembild.

Kan problembilden i de utsatta områdena förändras?

– Problemen har blivit värre. Fler personer ingår. Nätverken har också blivit mer brutala. Det finns ljuspunkter, men det är en tydlig negativ utveckling.

Vilka är ljuspunkterna?

– Det finns områden där tryggheten ser ut att öka och där man med framgångsrikt arbete har minskat den här typen av problem. Dock är det lite för tidigt att med säkerhet hävda att det har blivit bättre en gång för alla i de exempel vi ser. Även om situationen förbättras något är den ofta förskräcklig ändå. (SNB)

Agnes Karnatz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.