Häromdagen var jag tillbaka i Örebro. Förra gången jag var där satt jag vid min mammas sida. Hon hade just somnat in, jag höll hennes hand och sa “hej då, mamma”, plockade ner barnens teckningar som var upptejpade på väggen och visste att allt var förändrat. Det var förra året och det är absolut inte Örebros fel, men relationen mellan mig och staden har sedan dess varit lite frostig.

I mars i år fick jag dessutom min första konsert inställd på grund av Corona; det var med Oscar Danielson och han skulle ha spelat just i Örebro. Oscar Danielson är lite förbisedd här i landet och borde vara mycket större, åtminstone lika stor som han är i Norge och Danmark där han turnerar mest hela tiden. Sedan debutskivan 1996 har han gett ut flera album med fina och smarta sånger och till och med vunnit en Grammis för “Det kostar på att vara barn”. För tio år sedan ordnade jag själv en vardagsrumskonsert med Oscar hemma i vår lägenhet i Karlstad. Mamma tog hand om barnen den kvällen och jag köpte en av Oscars skivor till henne som tack för hjälpen

Det senaste halvåret har varit tomt och tyst och längtan efter konserter har varit stor. Jag har saknat den där förväntan inför en spelning och känslan i lokalen just innan det ska börja. Inga digitalt sända konserter i världen kan kompensera det, hur bra de än är. Nu skymtar äntligen ljuset i tunneln och den första konserten efter uppehållet blev faktiskt just Oscar Danielsons flyttade konsert, i Örebro, fast nu omlokaliserad till vattentornet Svampen, långt ovanför pandemier och stängda etablissemang. Det gjorde ont i magen när jag for förbi sjukhuset där mamma dog, men att vara på konserten var precis så starkt som jag hoppats och drömt om. Oscar spelade alla de där låtarna; “Besvärjelse”, “Rickard har gjort slut med Louise”, "Fina år", "Livet är en smörgås" och så den nya “Jag vill ringa min mamma” om hans mor - som just gått bort.

Min mamma hann aldrig höra talas om corona. Det slapp hon tänker jag, men ibland tänker jag också på hur mycket jag skulle vilja berätta för henne om pandemin och vad den har gjort med oss. Och om allt det andra också, förstås. När vi plockade ur mammas hem hittade jag den där skivan som jag köpte till henne många år tidigare. Oscar hade skrivit en liten hälsning till henne på konvolutet. “Tack för barnpassningen” står det och jag känner att allt jag vill är att ringa min mamma. Jag tycker gott hon kan svara.