När ens liv ändå reduceras till blott och bart en fråga om pigment är det faktiskt väldigt enkelt: då handlar det om rasism, skriver Daniel Persson.
Det är förstås fullt möjligt att Sveriges Radio, och för den delen de övriga public service-bolagen, är precis så genomlusat av rasism som undertecknarna av det berömda öppna brevet gör gällande. Men det bär inte direkt sannolikhetens prägel.
Föreställningen som ligger bakom brevet, den världsbild som det bygget på, är den att det svenska samhället genomsyras av rasism på alla nivåer. Och att ingen människa kan identifiera sig med eller framgångsrikt representeras av någon som inte sorteras in under samma huvudsakliga etikett som den själv. Det är en skrämmande ideologisk fond mot vilken hela situationen bör betraktas.
Ett av skälen till att vi kan vara tämligen säkra på detta är att i vart fall SR och SVT under en längre tid har jobbat väldigt aktivt med att anställa utifrån en önskan om en bredare mångfald – naturligtvis en melaninhaltsmässig sådan och inte åsiktsmässig.
När SR direkt kunde uppvisa att man redan uppfyllde uppropets krav på att 25 procent av de anställda ska ha utländsk bakgrund ändrades kravet och blev mer granulärt. Att det finns ett problem på Sveriges Radio blev visserligen uppenbart. Ställd inför kravet att inventera sina anställdas etniska ursprung för att säkerställa att blandningen var exakt vad uppropsmakarna önskade borde vd Cilla Benkö ha svarat att SR under inga som helst omständigheter skulle göra detta. Istället svarade hon nästan triumferande att hon minsann låg före i utvecklingen. Been there, done that, som amerikanerna skulle ha sagt.
Benkö var dessutom extremt tydlig med att när SR anställer kan faktorer som etnicitet, kön, ekonomisk bakgrund eller om man kommer från stad eller land vara avgörande. Hon var så tydlig att det började bli ett problem även internt. I en debattartikel i Expressen (29/9) skriver Benkö tillsammans med två andra chefer att den som antyder att anställda på Sveriges Radio har fått sina jobb på andra grunder än att de var bäst lämpade för jobben gör ett ”problematiskt misstänkliggörande” som förminskar alla inblandade. Det är förstås i någon mening riktigt. Men det var faktiskt den egna vd:n som var först med detta.
Men nog finns här problem. Inte minst är det olagligt att använda etnicitet eller etnisk bakgrund som en faktor vid rekrytering, vilket Moderaternas partisekreterare, rättighetsjuristen Gunnar Strömmer, påpekade i en debattartikel i Expressen (29/9). Det förtjänar att gås till botten med om public service-bolagen systematiskt har brutit mot lagen i sin strävan att kohorten anställda exakt ska spegla landets sammansättning. Något sådant uppdrag har public service heller inte, det är helt självpåtaget.
Vi bör också ställa oss frågan hur det kan ha blivit så här. Det är inte omöjligt att en kultur av undermåligt journalistiskt hantverk i någon mening har tvingat SR till den här positionen.
En annan av anklagelserna är att anställda med utländsk bakgrund utsätts för rasistisk särbehandling. I DN:s stora uppslag om uppropet (25/9) berättar Mona Ismail Jama, reporter på Radio Sweden som ingår i Ekoredaktionen, att hon blivit tillfrågad av kollegor om hon känner till någon som säljer vapen eller någon som tuggar kat. Ja, det är klart att hon har blivit.
Journalister börjar ofta arbeta i små cirklar och undersöker om någon på redaktionen vet något om ämnet man har fått framför sig som kan hjälpa en. Därtill förefaller journalisterna på SR ha tagit detta ett par steg längre och går i möjligaste mån inte utanför sin befintliga telefonbok när man gör ett jobb.
När man till detta lägger den ideologiska representationstanken där erfarenheter substitueras mot tillhörighet och etiketter blir det inte alls märkligt. Människor anställs utifrån etnicitet givet tanken att de därmed besitter kunskap och erfarenheter som alla i den aktuella gruppen förväntas ha. Det är en befängd tanke, men en väldigt "woke" sådan. Den exakta fördelningen utlandsfödda blir viktig enbart eftersom människor av en viss etnicitet sägs besitta kunskaper och erfarenheter som andra inte gör.
Så är det naturligtvis inte. Alla somalier har inte samma erfarenheter. Det är uppenbart för alla att vem man är och vilka erfarenheter och kunskaper man har tillägnat sig i livet påverkar en och spelar roll för hur väl lämpad man är för ett arbete. Men det gäller för alla och har inget i sig att göra med vilken hudfärg man har. När ens liv ändå reduceras till blott och bart en fråga om pigment är det faktiskt väldigt enkelt: då handlar det om rasism. Men det är inte vad uppropet är ute efter.
Daniel Persson
Frilansskribent