Maja stickar ett kulturarv - i sitt kulturhus

I ett tre våningar högt trähus med gamla anor arbetar Maja Karlsson med att förvalta och förädla ett kulturarv.

– Stickningen har jag haft med mig sedan jag var liten. Sen tog den sakta över mitt liv!

Genom sina mönster kan hon berätta om såväl Selma Lagerlöfs sagovärld som gruvpigornas hårda liv.

Maja är utbildad musiklärare och kom till Värmland via Ingesund. Hon är uppvuxen i Västmanland, i Guldsmedshyttan, men hade redan tidigt en dörr på glänt mot Värmland, med en mormor som växte upp i Apertin.

Länge hade hon sitt stora stickintresse som sidoprojekt, vid sidan av lärarjobbet.

– Efter tio år gick jag över till att jobba heltid med stickningen.

Det var 2014 och sedan dess är design och stickning hennes yrke. Hon är designchef på Järbo garn och därtill författare. Nyligen kom hennes tredje bok: Trettiofem sockar.

– Jag har hållit på mycket med sockor genom åren och utforskat konstruktionen, olika typer av hälar, modeller, tunna sockor och grova sockor, berättar hon.

Praktverk på fötterna

I boken finns både enkla sockor och avancerade med mycket mönsterstickning. Nybörjaren väljer kanske enfärgat eller randigt, medan den med mer vana och/eller tålamod ger sig i kast med mönster som Fortuna, Majspira och Skandinavia - det sistnämnda mönstret består av en stickad karta som hon i boken beskriver som "det svåraste mönster hon någonsin ritat".

Just det praktverket är nog inget för nybörjaren, men annars är både sockar och vantar - som hennes förra bok handlade om - bra nybörjarprojekt, tycker hon.

– Både vantar och sockor är små och det kan vara skönt att man kan bli färdig inom en rimlig tid, i förhållande till en tröja eller så. Även om man ska igenom en häl, stickar man ju bara runt, runt och rakt med räta maskor på både fot och skaft, säger hon.

Natur och litteratur inspirerar

Hon konstruerar både stickbeskrivningarna och mönstermotiven själv och knyter ihop tradition och nytänkande i sitt arbete.

– Jag blir mer och mer intresserad av att leta både i min närmiljö och mitt inre. Jag är mycket i skogen och fascineras av naturen, men jag är också mycket i till exempel litteraturen.

Selma Lagerlöf föräras minsann två mönster i boken. Ett heter Sagoberätterskan, det andra har blommönster inspirerat av Mårbackapelargonerna.

Mårbacka är också en av miljöerna som används vid fotograferingen av sockorna.

– Det var väldigt speciellt att vara på Mårbacka och fota. Det var fantastiskt att få vara i den byggnaden.

Tror du hon skulle ha gillat sockorna?

– Det hoppas jag! Jag tror att hon skulle tycka om att man återvänder till henne som inspiration. Sen är frågan om hon hade tid att sticka dem själv.

I boken finns också en hyllning till Bergslagens kvinnor i form av ett par långa, värmande sockar i strukturmönster.

– Jag blev så fascinerad när jag läste att på 1700-talet var nästan 50 procent av gruvarbetarna kvinnor. Det vet man ju ingenting om nu. Jag både blickar framåt och går tillbaka kan man säga, och tar vara på sakerna jag tycker är värda att komma upp i ljuset. Jag vill berätta via min stickning också. Då kommer det mönster ur det.

Känner du att det är ett kulturarv du håller på med?

– Det gör jag verkligen. Med stickning kan man diskutera om det ens finns nya mönster. Folk har stickat i hundratals år och man har testat olika saker. Man utforskar en tradition och gör sin egen variation på det. Sen kan vissa motiv vara nya. Jag har gjort sockor med trollsländor på, det vet jag inte om någon gjort förr. Man kan hitta nya vägar, men man är ändå i den här traditionen.

Just nu ligger traditionen dessutom i tiden:

– Det finns en långsamhetstrend, man bakar bröd och gör långkok. Där passar stickning in. Även i hållbarhetssyfte. Man kan göra sina egna plagg och om man gör plagg till sina barn vill man veta vad det är för material.

Kvinnlig tradition

Som maska vid maska bygger upp en stickning, är också hon själv ett led i en kedja. Genom henne lever ett hantverk som förvaltats av kvinnor i århundraden vidare.

– Jag är väldigt stolt över att ha kunnat ta det in i något som kan vara mitt levebröd. Det är som en liten hommage till det obetalda arbetet. Jag tror också att många tycker det är inspirerande att se att man kan göra det - att en kreativ näring kan vara något man lever på. Ej att förglömma heller att man kan göra det på sin egen ort.

Och den orten är - i Maja Karlssons fall - Arvika.

Garnfirman hon jobbar för finns i Gävle och visst åker hon både dit och till Stockholm ibland för att diskutera garner och design och bokutgivning. Som designchef tar hon fram kollektioner till höst och vår, från små accessoarer till stora plagg och arbetar även ihop med andra designers.

Det kreativa huvudkontoret finns dock i huset i Arvika och till vardags är det via digitala kanaler kontakterna sker.

– Man måste inte bo i Stockholm! Man kan bo i Arvika - det går lika bra!

Det har ju dessutom fördelen att hon kan ha sitt hem både som hem och arbetsplats och verkligen leva i sitt charmiga kulturhus. Också där bevarar hon ju traditioner och ser till att ett kulturarv lever vidare.

Familjen har skrapat bort gammal plastfärg från fasaden och målat om med linoljefärg, de har renoverat balkongen och försiktigt gjort det som behöver göras invändigt. De är rädda om de gammaldags fönstren och pärlsponten i köket.

Det ska kännas att det är ett gammalt hus:

– Definitivt, verkligen. Jag vill göra så lite som möjligt egentligen, men känna att det fungerar. Jag är väldigt glad i att bo i ett gammalt hus. Det är historierna också som fascinerar. Det finns något som försiggått innan man själv, en kontinuitet i kedjan, att man är på en plats där andra varit.