Enligt januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna så skall bestämmelserna i Las (lagen om anställningsskydd) ändras, främst genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter – Svenskt Näringsliv, LO och privattjänstemännen i PTK. I annat fall så skall de förslag som samtidigt tagits fram av en statlig utredare bli lag.

Går man på Jökens bokstav så skall nu alltså det förslag som presenterades av utredaren Gudmund Toijer den 1 juni, och som bland annat innebär fler undantag från turordningsreglerna och att facken inte skall kunna ogiltigförklara uppsägningar på mindre arbetsplatser, bli lag. Men redan då förslagen lades fram så sågades de av både statsminister Löfven och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Därmed stod det klart att den S-ledda regeringen under inga omständigheter kommer att lägga några lagförslag i den riktningen.

Alltså fanns det heller inga incitament för LO och PTK att enas med arbetsgivarsidan. Och det fanns det inte heller för Svenskt Näringsliv. De kunde ju alltid chansa på att det trots allt skulle tvingas fram en lagstiftning som vore bättre än en urvattnad kompromiss. Men egentligen har hela förhandlingsspelet varit ovärdigt från början. Det tillkom enbart för att uppfylla en punkt i Jöken, och varför skulle arbetsmarknadens parter acceptera att bli sådana brickor i ett politiskt spel, i synnerhet som det hela mest är en förhalningsstrategi för att Löfven skall klara av att sitta kvar mandatperioden ut?

Nu försöker både Liberalerna och Centern mullra så gott de kan med att utredningens förslag minsann måste genomföras, men säger i nästa andetag att de gärna ser att förhandlingarna återupptas och fortsätter. Det säger statsministern också. Givetvis, då skjuter man ju avgörandet framför sig och slipper en regeringskris här och nu. Men det finns ju inget att förhandla om. Parterna lär knappast komma varandra närmare och de stora stötestenarna om uppsägning på saklig grund och turordningsreglerna kvarstår. De har ingen anledning att låtsas förhandla för att rädda Jök-partierna.

Vänsterpartiet mullrar också om att väcka misstroendeförklaring, men det är ett tomt hot. Det krävs 35 riksdagsledamöter för det och det är bara tre partier i riksdagen som når upp dit – Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. M-ledaren Ulf Kristersson sade av outgrundlig anledning att han inte vill hjälpa V att fälla regeringen nu eftersom han är för Las-förändringarna. V är å andra sidan för S-regeringen men mot Las-förändringarna och hoppas att hotet om misstroende skall få Löfven att avstå.

Det är inte helt glasklart, men M borde inte försitta ett tillfälle att fälla regeringen, särskilt som några Las-förändringar ändå inte finns på kartan. Skulle V då backa har de avslöjat sig som dörrmatta, och fälls regeringen så är det en vinst i sig, även om Löfven skulle komma tillbaka. M har ju tidigare sagt att de skall gripa varje tillfälle att fälla regeringen så det framstår som udda varför de skulle rädda kvar Löfven nu.