Sagan om ringen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Om du tittar på bilden på mig i artikeln, så ser du att jag har ett stort guldkors runt halsen. Guldkorset skänktes av kungen år 1805 till samtliga biskopar i Sverige, och alltsedan dess har biskoparna, liksom biskopen av Karlstad, haft korset på sig.
Karlstads domkyrka. Biskop Sören Dalevi.
Foto: Lena Richardson

Tretton biskopar har än så länge burit korset i Karlstads stift, och en dag kommer jag att lämna det ifrån mig, till nästa biskop som vigs till Karlstads stift.

Det där korset, liksom dess historia, känner många till. Men betydligt färre känner till att det också var tänkt att biskopen i Karlstad skulle bära en guldring. Så blev nu inte fallet, men ringen – som är av rent guld – finns förvarad, väl inlåst, i ett kassaskåp. Men varför har ingen biskop i Karlstad haft ringen på sig? Det här är en berättelse om en ring som försvann och som till slut blev helt bortglömd. Men det är också berättelsen om en ring som hittas efter århundraden i jordens mörker, för att sedan återbördas till dess rättmätige ägare. Det här är helt enkelt Sagan om ringen!

Låt oss börja med när ringen hittades. I Karlstads domkapitels arkiv finns en skrivelse daterad den 7 mars 1829, skriven av den dåvarande biskopen Olof Bjurbäck. (Bjurbäck var för övrigt den förste biskop i Karlstad som fick ta emot biskopskorset av kungen, han tillträdde just år 1805, och fick därför ta emot korset en tid före de andra biskoparna i Sverige). Skrivelsen var en av de sista skrivelser Bjurbäck skrev, eftersom han avled redan i april 1829. Till den här berättelsens många märkligheter hör att brevet, förmodligen med ring, inkom till domkapitlet först den 20 oktober 1829, alltså ett drygt halvår efter hans död.

Ringen är tjock och gjord i massivt guld. Den är sluten, har en diameter på 18 mm och väger 16 gram. Inne i ringen finns bokstäverna S.B.C.M.A.D. ingraverat. Bokstäverna i ringen gör att vi ganska så säkert kan lokalisera den till den allra förste biskopen (eller superintendenten, som man sa då) i Karlstad. Tar du begynnelsebokstäverna i namnet Sveno Benedecti Elfdalius Comenius och lägger till bokstäverna från hans andra fru, Maria ArvidsDotter, ja, då får du bokstäverna i ringen.

Men ringen försvann. Och i Bjurbäcks brev till domkapitlet anges att ringen hittats ”inwid stallet på Ekenäs, efter all sannolikhet en vigselRing efter den förste Biskopen här i Carlstads Stift”. Bjurbäck anger i skrivelsen att ringen hittats under hans företrädares, biskop Schröderheims, ämbetstid. Schröderheim var biskop 1787 – 1802, och det är hans änka som gett ringen till Bjurbäck. Brevet avslutas med att Bjurbäck anger änkebiskopinnans vilja: att ringen ”framdeles alltid innehfvas och bäras av de Män, hvilka hvar efter annan, komma att innehafva BiskopsÄmbetet i Carlstads Stift”. På samma sätt med biskopsringen som med biskopskorset, med andra ord. Det var förvisso en vacker tanke, men vad vi vet har ingen biskop i Karlstads stift någonsin burit ringen. Ett skäl till det kan säkert vara att ringen är sluten. De biskopsringar vi känner till från medeltiden var nämligen öppna. Biskoparna hade ju inte lika tjocka fingrar, och en öppen ring gjorde att ringen kunde töjas eller slutas till alltefter hur stora fingrar biskopen hade. Den möjligheten fanns inte med den här ringen, som ju var sluten och dessutom mycket smal (mycket talar för att det var den blott 21-åriga Maria Arvidsdotters vigselring).

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.