• idag
    20 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      3.4 mm
  • onsdag
    21 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.5 mm
  • torsdag
    22 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Den Sista Stora Svenska Romanen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det finns böcker och så finns det böcker.
Några få fångar in hela sin tid – trots att de knappt handlar om den tiden.

Först försökte jag läsa Alex Schulmans nya bok om tre bröder i Värmlandsskogarna som kritikerna skrivit mycket om.

Jag gjorde misstaget att lyssna på ljudboken. Alex läser själv. Men han läser knarrigt stolpigt.

Så jag tog tag i Klas Östergrens nya bok ”Renegater” istället.

Klas läser själv, även han. Förra boken ”I en skog av sumak” läste han också själv. Den var skittråkig. Den här är 33 timmar lång. En evighet i ljudboksvärlden. Lydia Sandgrens lilla stora mästerverk ”Samlade verk” var 28 timmar lång. Eller kort. Lästes av Ludvig Josephson som även läst in Kevin-boken. Han är en briljant konstnär. Både i Lydias Göteborg och i sin skildring av Kevin och Arvika.

Klas Östergrens nya bok är sanslöst bra.

Där kan vi tala om mästerverk. Det bästa han skrivit.

Det bästa han läst.

”Renegater” är tre böcker i en. Del ett handlar om Henry Morgans återkomst till Klas. Hjälten från ”Gentlemen” dyker upp som pilgrimsvandrare på Österlen.

Del två handlar om en svensk socialdemokratisk reklambyrås uppgång och fall - rakt ner i en gala i det fria Sydafrika med artister och fixare.

Del tre handlar om krisen i Svenska akademien där Klas Östergren satt som en förvirrad men inte helt aningslös medlem mitt under allt det som skedde när dårhuset kring nobelpriset och kulturprofilen sprack som ett troll i dagsljus när allt avslöjades.

Fast nu avslöjar Östergren allt annat också.

Det är helt sanslöst bra. Det är nära nog aderton troll som spricker i direktsändning.

Han är så brutalt elak i sin skildring av allt från Horace till Horaces fru. Av en nattvandring genom stan när han ska se till att en av de mera dementa gubbarna i akademien inte ska gå vilse och försvinna in i evigheten i nån Nybrovik nånstans.

Av Sara Danius. Av Jean-Claude Arnault. Och av hans fru Frostensson.

Av Klas själv och hans bevekelsegrunder.

För att hålla en smula på sekretesslöftet kallar han alla medlemmar vid namn ur växtriket, närmare bestämt gräsriket. Det gör skildringen ännu roligare eftersom grässtrån uppenbarligen kan vara ganska löjliga.

Den här delen av berättelsen är på nånstans runt 200 sidor. En hel roman. Det kan mycket väl vara det roligaste som skrivits i det här landet sen ”Ernst Semmelmans minnen”. Det är satir på Strindbergsk nivå. Humor på Hasse Alfredsons nivå. Samhällskritik på Carl Jonas Love Almqvists nivå.

Och så läser Klas som en gud. Långsamt, långsamt. Inte ett ord missar man. Östergren vet att man måste ge orden chansen att vila i sin berättelse. Att lita på sina lögner. Att luta sig mot sina sanningar.

Östergren har sparat allt. Anteckningar, sina tal, sina tankar. När omgivningen intrigerar och låter sig dras med i mediacirkusen antecknar han alla övergrepp.

När den lilla fjantige fransmannen Arnault förgrep sig på Klas egen hustrus värdighet eller på prinsessan Victorias rumpa så var det inget Östergren glömde.

Den här boken får man inte recensera före 1 oktober om man fått recensionsexemplar. Det har jag inte fått, så jag är fri. Jag kom över boken på annat och fullständigt lagligt sätt. Och därför kan jag utan att svära i kyrkan, eller skämmas, skriva att det här är årets bästa bok - tillsammans med just Lydia Sandgrens ”Samlade verk”.

Blir de båda inte August-nominerade 19 oktober så är det ett skämt.

Vinner inte någon av dem är det löjligt.

En rolig detalj i sammanhanget är att Åsa Beckman - biträdande kulturchef på Dagens Nyheter - skrev en märklig krönika om att Lydia Sandgrens bok inte var så himla bra som många kritiker hävdat. Dessutom hävdade hon att massor av tidsmarkörerna i boken var sökta och stank av att vara på Wikipedia-nivå. Högsta formen av lågt förtal, alltså.

Jo jo, tänkte jag som i NWT skrev i somras om Lydia att ”inte en tidsmarkör är sökt”.

Snacka om att man hade fel, typ. Att stränga och lite magsura DN hävdade att man inte fattat nånting.

Östergren skriver till och med om romanens kris i ”Renegater”. Om förlagens paniska behov av att hitta nya deckarförfattare. Om ljudbokens storhet och begränsningar. Romanens kris, alltså; hur länge till släpps det nya och stora romaner? Bra fråga, onekligen. Viktig fråga.

Lydia och Klas borde egentligen inte tävla om vem som ska vinna August-priset.

De är större än så.

De borde tävla istället om vem som skrivit den sannolikt sista stora svenska romanen.

Den Sista Stora Svenska Romanen.

Klas var ju sist så han vinner, i min bok.

Annars är det oavgjort.

VECKANS PODD

Succéförfattaren Annah Björks och min podd Haverikommissionen är tillbaka efter ett halvt års karantänkoma. Comebacken handlar om allt mellan Alicia Keys, Paris Hilton och Anita Lindblom. Dessutom dyker Efva Attling och Thåström upp och jag får berätta om min popkarriär med Attling. Finns där poddar fin

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.