Lokalhistorisk forskning är viktig

Debatt
PUBLICERAD:
För att arbetet mot de antidemokratiska krafterna ska bli effektivt behöver vi öka kunskaperna om Sveriges relation till Förintelsen. Lära oss av historien, skriver Ingrid Lomfors.
Foto: Maja Suslin/TT
Vi måste sätta oss in i hur det såg ut på lokalplanet och lyfta fram berättelser från flera platser, skriver Ingrid Lomfors.

I år är det 75 år sedan de nazityska koncentrations- och förintelselägren befriades och andra världskriget avslutades. Intresset för Förintelsen fortsätter öka, forskningen tar nya steg och i dag vet vi mer om den nazityska terrorregimen. Ständigt tillkommer ny litteratur, filmer och andra kulturella uttryck. Samtidigt arbetar svenska regeringen med att skapa ett Förintelsemuseum och nästa höst planeras en konferens om Förintelsen i Malmö.

Men vad vet vi i dag om Sveriges agerande under krigsåren? Att landet hamnade i situationer som medförde en nationell undfallenhet gentemot Nazityskland. Ja. Men det fanns inte bara ett Sverige. Det gjordes olika vägval av politiska partier, ideella organisationer, företag och privatpersoner.

Samlingsregeringen som styrde landet under krigsåren valde till exempel att ta till antidemokratiska medel för att undvika konflikter med krigförande parter. Medborgare internerades i arbetsläger, klassade som statsfientliga på grund av sin politiska tillhörighet. Samma regering förespråkade censur, konfiskerade och belade vissa tidningar med transportförbud för att hindra att kritiska artiklar om Nazityskland nådde svenska läsare.

Vi har mycket att lära av historien i arbetet med att värna demokratin i dag. Vi blir åter påverkade av åsiktsstyrda och alternativa fakta, där sanning och fakta inte är något självklart. I en tid då tillrättalagda delar av historien används som ett sätt att befästa egna maktpositioner och splittra grupper. Periodvis får antidemokratiska krafter luft under vingarna, trots tidigare generationers uttalade erfarenheter och belagda historiska fakta om vad dessa rörelser är kapabla till. För att motverka dessa krafter i dag är det viktigt att lyfta fram och berätta om Sveriges agerande och relationerna till Nazityskland.

I detta sammanhang utgör lokalhistorisk forskning en viktig del. Men det är inget lätt arbete att gräva fram glömda och kontroversiella berättelser. Det kräver resurser och tid. Ibland finns också en ovillighet att lyfta fram händelser i ljuset. Få är villiga att bidra med uppgifter om en släkting som var nazisympatisör. Det är heller inget ofarligt. När en utställning om nazism och motstånd öppnade i Norrköping tidigare i år blev stadsmuseet utsatt för hat och hot, en antisemitisk attack genomfördes och entrédörren förseddes med rakblad.

En lokalhistorisk berättelse som visar vilka konsekvenser den svenska politiken kunde få, är den om Göteborgsflickan Sonja Remann, hennes norske man och deras gemensamma två barn. De tillhörde de hundratals judar som hösten 1942 blev deporterade från Oslo till förintelselägret Auschwitz. Länge hade Sonja tänkt att de var säkra, ”Vi är ju svenskar”. Men något svenskt medborgarskap hade hon aldrig fått, trots att hon var född i Göteborg och tillbringat sina första 19 levnadsår där.

Varken samlingsregeringen eller enskilda myndigheter valde att bistå judiska flyktingar under 1930-talet och de första krigsåren. Först senare, när de norska och danska judarna drabbades lättade regeringen på restriktionerna och judar kunde få en fristad i Sverige. För många, som för Sonja Remann och hennes familj, var det då redan för sent.

För att arbetet mot de antidemokratiska krafterna ska bli effektivt behöver vi öka kunskaperna om Sveriges relation till Förintelsen. Lära oss av historien. Vi måste sätta oss in i hur det såg ut på lokalplanet och lyfta fram berättelser från flera platser. Att skildra småstadens och landsbygdens drivkrafter kan ge oss viktiga pusselbitar och öka förståelsen för hur vi bäst arbetar för att värna demokratin, både på ett nationellt och lokalt plan.

Ingrid Lomfors

Överintendent för Forum för levande historia

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.