Trycksvärtan på januaripartiernas höstbudget hade knappt hunnit torka innan den politiska verkligheten gjorde sig påmind. Vänsterpartiet hotar nämligen med att stoppa förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för unga tillsammans med en ohelig allians med de borgerliga oppositionspartierna och Sverigedemokraterna. Det är en nyttig påminnelse för den rödgröna regeringen att den inte har någon majoritet och inte kan göra som den vill.
Om Socialdemokraterna till äventyrs inbillat sig att den högst sannolike efterträdaren till Jonas Sjöstedt som ledare för Vänsterpartiet, Nooshi Dadgostar, skulle bli enklare att ha att göra med så torde de blivit grymt besvikna nu. Och hon har inte ens tillträtt, det sker först precis i slutet av oktober. Det var under en pressträff i riksdagen som Dadgostar gjorde utspelet.
Det vore heller inte första gången Vänstern gör gemensam sak med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Tidigare har denna riksdagsmajoritet stoppat en obetänkt C-märkt reformering av Arbetsförmedlingen, ett lika C-märkt "ingångsavdrag", sänkta arbetsgivaravgifter för de som stod långt från arbetsmarknaden, och den MP-märkta "utvecklingstiden", samt skjutit till mer pengar till välfärden. Och nu är alltså ännu en C-idé i farozonen.
Vänsterpartiet varken samtalar eller förhandlar med SD, men det hindrar dem inte från att ta emot deras stöd om det finns, vilket är en sund inställning. SD har redan gett tummen upp, medan M och KD avvaktar med att ge besked. De har dock tidigare uttryckt stor skepsis mot förslaget, som är oerhört dyrt och ineffektivt (vilket ledarsidan skrivit om tidigare).
Kostnaden för 2021 är 7,5 miljarder kronor och för 2022 9 miljarder. Det är mycket pengar som kan satsas på annat, som till exempel rättsväsendet eller försvaret, som knappt fick något i budgeten. Men eftersom det handlar om att stoppa en intäktsminskning så behöver man inte vara överens om vad pengarna skall användas till istället.
M och KD måste passa på tillfället att visa att de är en verklig opposition. Förutom att de stoppar ett dåligt förslag så befäster de också principen om att en regerings politik måste ha stöd i riksdagen, att det är riksdagen som bestämmer, inte någon januariöverenskommelse mellan partier som inte samlar en egen majoritet. Vänstern tolererar visserligen Löfvenregeringen (än så länge) men vill inte vara hur mycket dörrmatta som helst.
Det hela sätter fingret på hur man inte bör försöka regera om man inte har en riksdagsmajoritet bakom sig. Att låtsas som att vissa partier (V och SD) inte existerar straffar sig. Den enda vägen framåt i ett sådant parlamentariskt läge är att samtala och söka stöd för sina förslag i riksdagen, var detta stöd än kan komma ifrån. Med den mandatfördelning vi har är det ofrånkomligt att riksdagens makt stärks. Det går i längden inte att komma ifrån med olika december- eller januariöverenskommelser.