Konstnären Margaretha Jansson håller på och utforskar nya uttryckssätt, med fokus på glas.
Hon är en av de 15 kulturutövare i Värmland som fått chansen till hemmaresidens, med stöd av regionen.
– Det var väldigt tacksamt att få den möjligheten, säger hon.
Pandemin slår hårt mot kulturbranschen med inställda och uppskjutna utställningar och andra uppdrag som går i stå.
För att mildra effekterna utlyste Region Värmland före sommaren möjligheten att söka stöd för konstnärlig residens, ett slags kreativ karantän.
10 personer skulle få chansen var det sagt från början, men till slut blev det 15.
En av dem som sökte och fick klartecken var Margaretha Jansson, konstnär med egen ateljé i Segerstabyn väster om Karlstad.
Viktigt tillskott
– Det innebär ett ekonomiskt tillskott till det man skulle vilja göra, men definitivt inte har råd med nu med utställningar inställda och inkomster som försvunnit. Det var väldigt tacksamt att få den möjligheten, säger hon.
En utställning i Stockholm hade precis öppnat när pandemin slog till och stängdes snart, en planerad utställning i Lysekil sköts upp till maj nästa år. Närmaste inplanerade utställningen nu är i oktober, i Båstad.
Provar sig fram
De som fick residens beviljat fick ett bidrag på 30 000 kronor, varav ungefär hälften försvinner i skatt och avgifter.
– Men det är ganska mycket ändå som tillskott till materialinköp, säger Margaretha Jansson, som just nu är inne i en spännande experimentfas, där hon utforskar ett för henne nytt område: glas.
Det är också vad hon ägnat sig åt under sitt hemmaresidens.
– Jag köpte in material, olika glas, och jag har börjat testa temperaturkurvor för att hitta rätt. Att jobba med glas tar väldigt lång tid.
Hon har bara jobbat i ungefär ett år med glaset och beskriver fortfarande sig själv som "fullständig nybörjare".
– Det kommer att ta lång tid innan man kommer någonstans med det. Jag ser det mest som en forskning och test, för att hitta det material och den teknik som passar mig.
Bilder i huvudet
Hon jobbar med olika sorters glas, men också att foga samman glas med andra material, som betong. Hon lägger samman glasstycken och värmer, hon gjuter, hon blästrar.
– Jag har en del bilder i huvudet som jag skulle vilja göra glas av också. Jag har inte hunnit så långt än, som jag kanske trodde, men nu har jag formar och andra saker som jag förberett. Nu kommer de skarpa projekten när de ska in i ugnen och jag ska se hur det kommer att funka.
Vissa framsteg anas:
– Jag plockade ur en grej ur ugnen i helgen som jag blästrade i förrgår. Jag kände att jag fick lite hjärtklappning. Det börjar närmar sig något... Vissa saker känner man extra för. Kanske att jag har ett korn av vad jag kommer att jobba med, hur det kommer att se ut, säger hon - men betonar att hon inte är säker på att hon funnit sitt uttryck i glaskonsten ännu.
– Man kan bli kär i vissa saker man gör. Sedan kan det visa sig om tre månader att - nä.
Utmanar sig själv
Hon tror det är bra att utmana sig själv som konstnär och försöka bryta ny mark emellanåt.
– Man blir så trött på sig själv och det man gör, säger hon om riskerna med att köra på för länge i samma spår.
Hon har länge varierat mellan måleri och skulpterande: olja och akvarell i måleriet, brons i det tredimensionella.
– De befruktar varandra, tycker jag. Ibland söker jag ett uttryck och får inte fram det i måleriet. Då brukar jag prova i det tredimensionella istället, för att se vad jag kan hitta. Ibland blir det bättre i tredimensionellt, ibland är måleriet bättre. Man får försöka hitta rätt uttryck.
Samtidigt finns där en röd tråd, oavsett vilken teknik hon väljer.
– Det är konstigt, men man kommer liksom inte ifrån sig själv.
Varningstext
Återkommande teman i hennes konst är det mänskliga.
– Det är ju människan, människans plats här på jorden.
Hon räds heller inte att med element av humor och överraskning ställa frågor och väcka debatt genom sina verk. Men någon provokatör är hon inte, även om hon för dagen är iklädd en t-shirt med varningstexten "Irriterande".
– Det är inget mål i sig. Jag har ingen lust med att folk ska bli arga, men däremot att ifrågasätta saker och ting. Ibland är vi så lika. Det kan vara roligt att skava lite. Att vara den där lilla bulan som alla går och snubblar på, som någon sa.
"Jätteprovocerade"
Ett bra exempel på det är installationen hon gjorde till en höstsalong. Hon satte upp avspärrningsband och en grind.
– Där fick man trycka på en knapp och så var det programmerat så att den släppte bara in 30 procent. Folk som inte kom in blev jätteprovocerade.
De som släpptes in blev desto gladare, även om det enda som hände var att de kunde kliva in genom grinden och få ett litet klistermärke som det stod "accepted" på.
Konstens kraft
– Folks reaktioner var plusset med alltihopa. Alla visste om att det var slumpmässigt, men ändå reagerade man så. Det är ganska häftigt egentligen. Man behöver inte göra så mycket inom konsten för att det ska vara provocerande. Det räcker att man sätter en skulptur någonstans, så blir det direkt någonting. Det visar ju på konstens kraft. Det är ju bara lite metall eller lite färg och ändå väcker det så starka reaktioner.
Varför är det så, tror du?
– Det berör oss någonstans där vi inte är skyddade. Det går in i oss på något vis, utan att vi tänker på det. OK för små gulliga målningar som lämnar alla likgiltiga - men det värsta var om folk gick förbi och var helt oberörda. Då vill jag ju hellre att folk står och skriker "men vad fasen har du gjort här, måla över".