Den 16 september är det hundra år sedan finnmarksskalden Dan Andersson dog på Hotell Hellman i Stockholm, där man hade rökt mot vägglöss men vädrat dåligt efteråt. Dan var där för att ordna jobb, nu när han var gift med Olga, köpt hus och dessutom hade ett barn på väg.
Dans status i de fina litterära kretsarna har alltid varit svag, men trots att han varit död i hundra år lever han kvar starkare än många andra författare.
Själv har jag Dan i blodet genom upplagan av Svalans svenska klassiker som stod i hyllan i barndomshemmet inklämd mellan Bra Böckers olästa månadspaket, men mest ändå genom skivorna med Gunde Johansson, Hootenanny Singers och Thorstein Bergman. De där vemodiga sångerna om skogar och tjärnar och längtan och ensamhet drabbade mig hårt.
100 år sedan Dan Anderssons död: "Språkbruket i poesin är så vackert"Och det är nog just musiken som är en av anledningarna till att han lever kvar och nya inspelningar dyker upp hela tiden. Klassiska tonsättningar har gjorts av Gunde och Thorstein förstås, av Sven Scholander, Värmlands egen Gunnar Turesson (för övrigt bror till Olga) och har tolkats av så skilda namn som Ulf Lundell, Jarl Kulle, Sofia Karlsson, Harry Brandelius och Joakim Thåström. Den senare har också skrivit låten “Om Black Jim” till Dan.
Musiken har på sätt och vis fört med sig Dan Andersson in i samtiden. Det är inte så konstigt egentligen, det sjunger i alla Dans dikter och han skrev dem ofta med en rytm i botten och använde fiol, flöjt och orgel som hjälp för att få till dem. Några av de bästa visorna har han tonsatt själv; somliga har gått förlorade men några som man hyfsat säkert vet att han skrivit musiken till är “Jungman Jansson”, “En spelmans jordafärd”, “Per Ols Per Erik” och “Till min syster”. Flera av dem har till och med legat på Svensktoppen och sitt sista år i livet planerade han att ge ut en vissamling. Om Dan Andersson fötts hundra år senare är jag rätt säker på att han hade varit en singer-songwriter eller vissångare.
Jag har visserligen lite svårt för kulten kring Dan Andersson men även jag har strövat i hans fotspår; jag har gått över ängarna ner till Luossa, stått vid det gräsiga kärret vid So, lyssnat på Pajsos brus, tagit vägen förbi Kestina, letat upp platsen där Hotell Hellman låg och druckit en öl på Tullens svarta krog vid Järntorget i Göteborg där han gärna satt. Dan har varit en trogen följeslagare genom livet och på både mammas och pappas begravningar var Dan Andersson i allra högsta grad närvarande. Jag håller det för troligt att han kommer att vara det även på min. När den dagen kommer.