Svensk arbetsmarknad är oerhört konjunkturberoende, och därför går arbetslösheten upp nu under coronakrisen, särskilt kanske för ungdomar. Men det är ett övergående fenomen som inte löses genom en dyr och ineffektiv sänkning av arbetsgivaravgiften för just unga.
Om knappt en vecka, den 21 september, skall regeringens budgetproposition presenteras. Många uppgifter tyder på att en bärande del av innehållet är en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga upp till 24 år. Detta är krav som förts fram av regeringens stödpartier Centern och Liberalerna. Även om Socialdemokraterna inte är särskilt förtjusta i det – snarare tvärtom – så får de kanske vika ned sig som en del i januarisamarbetet.
Det borde de inte göra, men det vore inte första gången som de rödgröna motvilligt drev igenom förslag som de annars med emfas inte bara skulle ha ratat utan aktivt bekämpat. Makten och januariöverenskommelsen har sitt pris. Så sent som 2016 avskaffade den rödgröna regeringen den sänkta arbetsgivaravgiften för unga som den dåvarande alliansregeringen hade infört 2007 och 2009. Så det är en reform som prövats tidigare.
Kostnaden för statskassan för den tidigare nedsättningen var 16 miljarder kronor om året. En inte oansenlig summa, men då borde man förvänta sig stor utdelning också. Men så blev det inte. Enligt en studie från myndigheten Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) så kostade varje jobb mellan 1 och 1,6 miljoner kronor. Det var dyra jobb, och dessutom handlade det i de flesta fallen om anställningar som skulle ha skett ändå.
Visst är det bra med skattesänkningar – och arbetsgivaravgifter är till stor del en skatt även om de inte syns i lönebeskedet. Problemet är att selektiva sänkningar ofta är verkningslösa eller slår fel. Generella sänkningar är alltid bäst om man vill ha ned skattetrycket. Det gäller också för arbetsgivaravgifterna.
Enligt SCB var hela 23 procent av ungdomarna arbetslösa i juli. Men statistiken blir missvisande då man räknar i spannet 15-24 år. De allra flesta i den åldern befinner sig i utbildning – grundskola, gymnasium samt universitet och högskolor. Tar man bort dessa, samt även de heltidsstuderande som söker extrajobb på helger och på sommaren, så blir siffran istället cirka 5 procent.
Det är närmare vad som kallas jämviktsarbetslöshet. Alltså ungdomar som befinner sig mellan utbildning och jobb (och tvärtom) och även de som tar ett sabbatsår eller motsvarande. I tider av lågkonjunktur ökar denna andel, och det beror på arbetsmarknadens konjunkturkänslighet. Att nyanställda ungdomar får gå först är en konsekvens av arbetsrätten, inte av arbetsgivaravgiften. Långtidsarbetslöshet, alltså längre än 12 månader, är sällsynt i den här åldersgruppen. Det är den äldre arbetskraften som har det svårare där.
Dock finns det en viss typ av ungdomar som har det svårt på arbetsmarknaden. Det handlar om de med låg utbildning och få färdigheter, många gånger nyanlända eller boende i utanförskapsområden. Utan gymnasieutbildning och med bristande språkkunskaper är det svårt att hävda sig på den svenska arbetsmarknaden. Det kan inga sänkningar av arbetsgivaravgiften i världen ändra på.
För att komma åt den problematiken krävs andra åtgärder. Och fler "enkla jobb" är heller inte svaret. De har i stor utsträckning, och som en medveten strävan, rationaliserats bort för länge sedan, och går knappast att återskapa.