Rapport från akuten i coronans tid

Krönikor | Coronaviruset
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag kommer in genom en en försluss där agnarna sållas från coronan, men det är lite skakigt ändå känner jag.
Ingen i personalen bär munskydd, några bär svetsarvisir men de flesta låtsas som det är en sensommar vilken som helst.

En kvinna med spansk brytning går fram och skäller ut sköterskan för det.

Och för att hon får vänta för länge. Särskilt det senare kanske.

–Men det här är en akut, säger sjuksköterskan. Vi sorterar efter hur svårt sjuka ni är.

"Några coronaliknande ekipage stryker förbi i grodmansdräkter." Krönikören Lasse Anrell skildrar ett besök på akuten i coronans tid.
Foto: Lasse Anrell

När kvinnan upprepar sina synpunkter för 27:e gången kommer en läkare fram.

–Du stör min personal, Du måste gå och sätta dej.

–Dom är otrevliga mot mej också, säger kvinnan mot oss andra.

Vi är inte imponerande och svarar inte. Kvinnan sätter sig.

En man i ett behandlingsbås säger att han börjar må dåligt.

Sköterskan lyssnar. Hon försvinner en halvminut och kommer tillbaka till mannen och säger:

–Jag ska gå och se om jag kan hämta lite stesolid till dej, min vän.

Mannen kryper fram bakom sin stora mage. Han säger:

–Det var nog det finaste nån sagt till mej på flera månader.

Sköterskan ler milt.

–Jag är narkoman, förstår du, säger mannen.

–Jag vet, svarar sköterskan och ler.

Det hade börjat med att jag ringde 1177. Jag hade sett dubbelt en eftermiddag och känt att ena käken tappade konturerna. 1177 var trevlig. Vi småpratade och hon bläddrade på sin dator eller i nån broschyr. Hon gissade på nåt och googlade på nåt annat. Det var lite som att titta på Diagnoskampen i SVT, ni vet, där läkare tävlar mot andra om att ställa rätt diagnos. Rätt mycket gissande. När jag sa att det kändes lite som influensa hörde jag att hon jublade i luren. Jaha!! Åk in till akuten direkt.

Det gjorde jag. Och där satt jag. Timme efter timme. Tog lite förströdda blodprover ibland och lite blodtryck emellanåt. Hade hur trevlig som helst med några andra patienter. Efter sex timmar startade vi vadhållning om vem som skulle få komma in först. Efter tolv timmar insåg jag att jag hade förlorat.

Några coronaliknande ekipage stryker förbi i grodmansdräkter.

Några mycket gamla människor ligger på sina bårar och verkar undra var de är.

–Har du druckit? frågar sköterskan en lite anfrätt man på en annan bår.

Hela väntrummet med mig i spetsen börjar gapskratta diskret.

–Ja ja, jag menar inte så. Jag menar har du fått i dig nån vätska?

Vi skrattar ännu mer diskret.

En man i munkjacka med Djurgårdsmärke kommer in. Läkaren pratar lite med honom och pekar på klubbmärket och säger att ”Ja, det där skulle ju i och för sej kunna vara en diagnos, men du måste nog ändå berätta lite mer om hur du mår”.

Mannen skrattar inte.

Några av oss andra skrattar desto mer krampaktigt. Särskilt jag. Djurgårdaren har ont i magen sen fem dagar, visar det sig. Inget att skratta åt, kanske.

Dom unga akutläkarna lyssnar och frågar. Fascinerad noterar jag att nästan alla är unga invandrarkillar. De går hela tiden iväg och ringer efter samtalen. Jag förstår att de har uppbackning av mera rutinerade bakjourskollegor. Känns mycket tryggt.

Övriga personalen är en sällsam blandning av stabila svenska sjuksköterskor, finska undersköterskor (precis som när jag själv jobbade på mentalsjukhus) och av diverse personal av östeuropeisk bakgrund. Den sista som tar en drös prover på mig är en sjuksköterska från Mellanöstern som behandlar mig så milt att jag blir lika berörd som den stesolidlycklige mannen.

Mig ger akutläkaren en diagnos och frågar om jag är nöjd. Det är jag.

Jag läggs in runt midnatt på strokeavdelningen och får mat och pyjamas. Hela natten tas det prover på mig.

–Röker du?

–Nej.

–Dricker du?

–Ja, herregud, jag älskar alkohol, svarar jag och sköterskan gapskrattar, men en smula strängt.

Ingen har munskydd.

All städpersonal är till synes av asiatiskt ursprung.

Att säga att svensk sjukvård bärs upp av invandrare framstår som en total underdrift, tänker jag. I alla fall just nu. I alla fall under coronans tid.

Patienttransporterna är av svenskt snitt däremot och när de pratar med varandra hör jag hur de pratar upprört om att coronapatienterna plötsligt blandas med alla andra igen och att det är vansinne och att smittan sprids igen.

Jag blir lite omskakad. Men det är de också.

Resten av kroppen undersöks och jag skrivs ett dygn senare ut och påstås vara helt frisk. Ingen stroke. Inte ens en tia.

Herregud, helt frisk, vem kan egentligen säga det? tänker jag och vandrar sakta hemåt genom bilavgaser och alkoholister och narkomaner och fula livsmedelsbutiker och jag tänker att aldrig har världen nånsin varit så vacker som nu.

VECKANS MUSIK

Arvika levererar igen: Edgar&Strandberg har släppt "Tusen kyssar” och jag älskar den - och Systrarna Ericsson - Linnea och Elin - från Gunnarskog har släppt EP:n ”Into the fire" som är fin peppig, melodisk pop. Finns på Spotify.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.