Från ett 70-talshus på Hammarö till ett kulturhus mitt i centrala Karlstad - när Sören Dalevi fick ett nytt jobb, kom också en ny bostad med i paketet.
Nu bor han och familjen i anrika biskopsgården, med flera hundra kvadratmeter att bo och arbeta på.
Biskopsgården byggdes i början av 1780-talet och har överlevt både den stora stadsbranden 1865 och senare tiders rivningshysterier.
En plakett vid ytterdörren förkunnar att gården är förklarad som byggnadsminne; det skedde 1935.
Här bor familjen Dalevi - och det måste de faktiskt. Biskopen har boplikt.
– Det är biskopen och landshövdingen som har det, säger Sören Dalevi.
Ny bostad "på köpet"
Den detaljen hade han inte alls tänkt på när han sökte jobbet som biskop och det var heller ingenting som diskuterades i familjen under resans gång, förrän alldeles på sluttampen.
– I första provvalet fick jag ju bara 5,1 procent - och man måste ha 5 procent för att gå vidare. Det var en röst som avgjorde att jag gick vidare till nästa omgång och inte bara fick en hedrande sjundeplats, påminner Sören Dalevi.
Att det skulle gå hela vägen trodde han inte själv då:
– Jag hade bokat in en massa saker jag skulle göra på mitt gamla jobb och vi hade bokat en utlandsresa och den hade vi bokat utan avbeställningsskydd, berättar han.
"Börja visualisera"
Om jobbytet kändes långt undan, var det där med bostadsbytet än längre bort i tanken.
– Det fanns inte riktigt konkret. Det var en vecka innan vi förstod att det var så. Det var nära kompisar som sa till mig att nu måste du börja visualisera det här, säger Veronica.
Om Sören så att säga fick en ny bostad på köpet med nya jobbet, fick hon en ny adress än mer oförhappandes.
– Jag åkte med! säger hon och ler.
– När vi först fick veta det var det svårt att förstå. Det gick så fort, säger hon.
Stor omställning
Med tanke på det stora, vackra huset är det lätt att tänka att det enbart var glädje kring bostadsbytet, men det var lite blandade känslor att tvingas flytta, erkänner de. De trivdes ju där de bodde, med grannar och vänner.
– Det var spännande, men också jobbigt att flytta från där vi bodde, säger Veronica.
– Det var väldigt stor omställning, mentalt, säger Sören Dalevi.
Flyttlasset gick från Hammarö, där familjen Dalevi bodde i ett hus från 70-talet.
– Ett vanligt hus i ett villaområde, ganska anonymt så där. Vi trivdes jättebra där och hade bott på Hammarö i 19 år tror jag, säger Sören.
Många rum
Han har varit biskop i Karlstads stift i fyra år nu och familjen har hunnit bo in sig.
– När kom hit var det känslan att det var så stort. Det tog tid att ta in hela huset. För mig tog det nog ett och ett halvt år, innan jag kände att det här är hemma, säger Veronica.
– Jag minns första nyårsafton. Då sprang yngsta dottern runt med en kompis och räknade rum. De kom fram till 31 rum! säger Sören.
– Vi har inte kontrollräknat, säger Veronica.
Stort och luftigt
Och nog finns det ytor, cirka 350 kvadrat per våningsplan.
Tappar ni bort varann härinne?
– Ja. Vi får ringa på varann ibland. Det är så stort, säger Sören.
– Det går inte att bara ropa att maten är klar! säger Veronica.
På övervåningen finns biskopens arbetsrum, med ett stort skrivbord och väggar klädda med bokhyllor.
På övervåningen finns också de vackra representationslokalerna, flera stora rum där man kan ha mottagningar, middagar och andra festligheter.
– Det kan vara alltifrån att det kommer en koptisk biskop från Egypten till att det är någon ungdomsgrupp, säger Sören Dalevi.
Det är också på övre våningen husets ålder och tradition känns tydligast, med tidigare biskopar på stora målningar och gamla möbler med sin egen historia.
– Det är en atmosfär däruppe, som väldigt behaglig med ljudet och doften, säger Veronica.
Delar kök
På nedre plan finns den privata bostaden och ett stort kök. Köket, visar det sig, är både familjens privata och ett representationskök, men de har en egen kyl.
– Och där ser du representationsspisen, som är den stora gigantiska... Vi har inte lärt oss den än! säger Sören.
Till kuriositeterna i köksregionerna finns också en mathiss och en diskmaskin från anno dazumal.
Kökets inredning är platsbyggd i gammaldags stil och i ett hörn finns en ursprunglig spishäll av klassisk gjutjärnsmodell.
Taket i köket, visar Sören, är det ursprungliga från 1700-talet som tagits fram.
Barnen fick välja
Huset renoverades i samband med att de flyttade in och de fick chansen att själva påverka en del i den processen. Att de tre barnen fick välja tapeter till sina rum kändes viktigt och så blev det.
– I de privata delarna av huset hade de bestämt innan vi flyttade in och tapeter var redan valda, som inte alls var i vår smak. Då var vi tydliga med att det är vi som ska bo där och då fick vi välja. I den officiella delen har vi pratat oss samman, säger Sören Dalevi.
– Jag tycker det är väldigt öppet ändå. Vi får påverka däruppe också, men det har vi lämnat till dem som jobbar med sånt, säger Veronica.
15:e familjen i huset
Att huset är så gammalt förpliktar på många sätt. Det känns speciellt att bo i ett hus med så långa anor.
– Inte för att det är byggnadsminnesförklarat, utan för att det är ett speciellt hus. Vi är familj nummer 15, i det här huset, i en kedja, det är speciellt. Egentligen har det bott biskopar på den här platsen i Karlstad sedan 1647, berättar Sören Dalevi.
Almarna utanför planterades redan på 1600-talet, för redan då, innan den nuvarande byggnaden, anlades första biskopssätet - fast på den tiden hette det inte biskop utan superintendent.
Ritningarna till biskopsgården togs fram 1775 och byggnaden stod klar runt 1782.
– Vi tar ju över stafettpinnen från de 14 familjer som bott här förut. Man blir en del av en kedja som egentligen pågått i nästan 400 år på den här platsen.
– Det är inte så många som får chansen att bo i ett sånt här hus. Det är speciellt, säger Veronica.
Spökfritt
"Spökar det" är en återkommande fråga på visningar i biskopsgården.
– Tyvärr kan jag göra alla besvikna. Jag trodde inte på spöken innan och jag tror inte på det nu heller. Sent på kvällen om det är något jag glömt i arbetsrummet springer jag bara upp och jag tänder inte ljuset eller nåt. Det har aldrig känts otäckt, säger Sören och avslöjar också att yngsta dottern provsovit i alla rum och heller inte har några spökigheter att rapportera.
Släkterna får plats
Att huset är stort har de vant sig vid och de har upptäckt fördelarna; exempelvis att både Sörens och Veronicas släkt får plats när det är dags att fira jul. Det passar extra bra med tanke på att biskopen alltid arbetar på julnattsmässan i Domkyrkan.
– Så all släkt måste komma hit om de vill träffa oss! säger han.
Och apropå stort... vem dammsuger?
– Hela nedervåningen städar vi själva, säger Sören Dalevi.
Oas på Hammarö
Livet i 70-talsvillan har de lämnat bakom sig; den sålde de, men de har inte lämnat Hammarö helt:
– Vi insåg tidigt att ska vi bo här mitt i stan, behöver vi ha en sommarstuga, säger Sören. Här är det mer insyn, ljud jämt och mycket folk. Här kan vi inte vara riktigt privata, men det kan vi vara i sommarstugan.
Förra året slog de till och skaffade fritidshuset på Hammarö.
– Där kopplar vi av, säger hon.