Osebol blir film: "Hur mycket jag än filmar, så skrapar jag bara på ytan"

Nu blir Marit Kaplas prisbelönta Värmlandsskildring film.

Den lilla byn Osebol i Klarälvsdalen skildras genom den värmländske filmaren Bengt Löfgren. Fler röster och berättelser lyfts fram ur samma mylla.

Efter mil av regnvåta vägar tittar solen fram när jag passerar ortskylten i backen ner mot byn. Vid den numera avstängda dubbelbågade bron över Klarälven vinkar Bengt Löfgren igenkännande och börjar berätta om morgonens vackra dimma som låg över skogen ner mot vattnet när timmerbilarna dundrade förbi. Han har det på film, försäkrar han. Han har fångat en stor del av dalgångens natursköna vyer med sin kamera. "Det är samma typ av kamera som den nya Greta-filmen är filmad med" – berättar Bengt och börjar prata om sitt Osebol-projekt.

– I den här filmen som jag jobbar med finns det inga tankar om karaktärsutvecklingar eller korsklippning hit och dit för dramatisk effekt. Det är snarare avsaknaden av allt det jag söker.

Filmaren Bengt Löfgren har tidigare bland annat gjort dokumentärfilmen om Sex Pistols och Club Zebra i Kristinehamn, hans hemstad. Nyligen var han aktuell med den uppmärksammade dokumentären "Ensamma mot IS" för SVT och i "CCCP-hockey" porträtterade han den berömda superfemman. Utöver filmen om Osebol arbetar han nu också med en dokumentär om författaren Jan Myrdal.

Det är genom filmintresset han först träffade Marit Kapla. Hon har tidigare arbetat med Göteborgs filmfestival där de stött på varandra genom åren och när Kapla läste stycken ur boken "Osebol" i Göteborg fanns Bengt i publiken.

– Jag fastnade direkt. Köpte flera ex av boken och blev helt tagen. Det var rösterna som talade till mig och jag såg filmsekvenser framför mig. De krånglade inte till det, de berättade om det som varit och om hur det är nu. Det påminde mig om hur det var när jag som liten lyssnade på gubbarna och tanterna hemma hos mormor. De sa inte så mycket, men det de sa var ofta genomtänkt, roligt eller underfundigt.

När han hörde människorna i Marits bok kände han en saknad efter de där stunderna hos mormor i stugan vid Södra Fjöle nära Klässbol.

– Boken var också extra intressant för att det handlade om berättelser från inlandet. Mina filmer utspelar sig ofta där. Det talar till mig, mer och mer så efter mina 30 år i Göteborg. Jag vill gärna vara en slags ambassadör för landsbygden, det är så mycket mer än den schablonbild många har. Här finns mer än traktor-pulling och "Leif & Billy". Bygden blir ofta så förminskad.

"Knacka på hos folk"

Han närmade sig Marit Kapla med sina tankar om att göra en film med utgångspunkt i boken med viss försiktighet. Men efter att han visat upp några inledande sekvenser fick han hennes fulla förtroende.

– Min tanke har varit att knacka på hos folk och lyssna till det de eventuellt känner för att berätta. Marit tyckte det lät intressant så jag åkte hit första gången i vintras.

Bengt berättar att han lånar ett hus i utkanten och hur han först blev skjutsad till byn av sin sambo. Tänkte det var gångavstånd mellan husen, så någon bil skulle han inte behöva.

– Men det är vidsträckt. En granne, István Fóth, lät mig låna hans bil. En direktörsbil! En gammal Rover med lädersäten, skitsnygg. Ingenting är omöjligt i Istváns värld.

De allra flesta i trakten har varit väldigt inbjudande och tillmötesgående.

– Ja, alla som jag träffat hittills. Utom en dam, hon vill inte vara med. Vilket är synd för hon sitter på de bästa historierna eftersom hon arbetade som växeltelefonist.

Han skrattar gott och slår uppgivet ut med armarna.

– Hon är orolig för att det blir för mycket Osebol. Det lockar hit folk.

Vad är det du vill fånga med kameran?

– Jag jobbar förutsättningslöst. Min filosofi är att möta människor utan en agenda. Med åren har jag lärt mig att det blir bättre om jag ser mig som inbjuden, som en gäst. Det blir i regel mer givande när man kopplar bort sitt ego, sin egen betydelse för projektet. Allt sker under väldigt enkla former, vi sätter oss ner och samtalar. Rakt upp och ner. Jag är en nyfiken person, tycker om att träffa folk.

– Ett möte kan vara att höra en historia om en katt som ligger i kökssoffan. En katt som trivs bättre i granngården än hos ägaren och därför bor i granngården. En fin historia i det lilla. Ofta pratar vi om hur det är att bo här, fördelar och nackdelar. Framtiden och samtiden.

"Va kända vi blir här"

Vi tar en promenad i grannskapet, nyrenoverade hus varvas med förfallna. Grusväg och asfalt, en sträcka med gatlampor. Studsmattor gapar tomma, arbetsliv och skolgång gör byn smått folktom så här på tidig eftermiddag. Vi knackar på hos Ingalill Hagström som morsar förtroligt på Bengt och berättar uppsluppet om grannens tillökning i familjen – det blev en pojke.

Bengt frågar om hon hört att statsminister Stefan Löfvén tidigare i veckan läste högt ur "Osebol"-boken.

– Nej, men vad säger du, utbrister Ingalill.

– Fasiken. Du ser va kända vi blir här, ler hon och berättar att det tomma huset på andra sidan vägen, det som tidigare hyste lanthandeln, ska bli kafé.

– Både jag och min sambo är med i Marits bok, fortsätter hon stolt och vänder sig mot mig.

– Men min sambo fick aldrig se den, han hann gå bort.

Stark sammanhållning

Bengt Löfgrens plan är att följa byn genom årstidernas växlingar. Ett år av nedslag. Men han drabbades av covid-19 runt midsommarhelgen så lejonparten av sommaren gick förlorad.

– Många berättar att under de mörka månaderna gör man inte så mycket. Man väntar mest in ljuset. Jag ska försöka hinna träffa så många som möjligt, tror det bor bortåt 60 personer här. Unga som gamla. Drygt tio nationaliteter finns representerade! Lettland, Polen, Tyskland, Norge, Danmark, Holland är några. Jag har märkt av en stark sammanhållning, man hjälper varandra på ett självklart sätt utan åthävor.

SVT har visat intresse för filmen och bidrar med finansiering. Men Bengt Löfgren sätter stort värde i att kunna arbeta utan deadlines och krav från utomstående parter. Den enda han behöver ta hänsyn till är klipparen Andreas Jonsson-Hay.

– Jag kan göra hur jag vill, jag har ingen press på mig. Ta den tid jag vill. Egentligen skulle jag kunna filma i ett helt år till. Hur mycket jag än filmar, så skrapar jag bara på ytan. Det går aldrig att bli färdig. Det får bli så att någon säger till mig att nu räcker det, haha.

Är resan i det här projektet lika mycket värd för dig som målgången?

– Nästan mer tror jag. Skulle jag berätta detta för en psykolog skulle hen nog säga att arbetet är en slags terapi. Kanske jag försöker reda ut någonting, jag vet inte. Man lär sig om sig själv genom andra. En vecka var jag här och bara filmade naturen, pratade inte med en själ. Försökte fånga bygden under de blå timmarna.

Hur förhåller du dig till Marits bok i ditt filmande?

– Filmen tar avstamp ur de berättelser och människor som Marit lyft fram. Men det blir ingen upprepning, ingen sitter framför kameran och berättar samma historia som i boken. Snarare kan filmen ses som ett sätt att lyfta fram än fler berättelser från samma källa.

Om vi bortser från själva filmandet, vad ger dig de här mötena?