Han kom från tusentals åskådare på Apollo Theater i New York till en tom planeringskalender hemma i Malmö.
– Jag brukade jobba med tre minst konserter i veckan, repa med mitt band och gå på en massa konserter utöver det och nu blev det inget på hela sommaren. Väldigt underligt, säger ljusteknikern Ronnie Källback från Kristinehamn.
Kristinehamnaren Ronnie Källback bor i Malmö sedan 2006. Han har jobbat som ljustekniker åt det svenska hårdrocksbandet Graveyard i flera år. Tillsammans med Graveyard har Ronnie Källback varit ute och turnerat i hela världen.
I början av mars var han och bandet på väg hem från en lång USA-turné tillsammans med det svenska death metal-bandet Opeth. Sista spelningen var i Los Angeles den 4 mars.
– Då hörde man att folk började prata om corona. På flyget hem satt det folk med ansiktsmasker och det var väldigt lite folk ombord. Det var en del folk som var lite desperata för att försöka ta sig hem, säger han.
I mitten av mars tog det således tvärstopp.
– I maj gjorde vi en livestream, men annars var det inget gig på hela sommaren. Väldigt underligt. Vi hade spelat för i snitt 2 000 personer varje kväll, och så kom vi hem till i princip ingenting.
Ronnie Källback har, parallellt med sitt jobb som Graveyards ljustekniker, jobbat på den anrika rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Här har artister som Airbourne och Satyricon, Jill Johnson och Linnea Henriksson, passerat och lirat.
– Jag blev uppsagd i mars och fick sista lönen i maj. Det var en konstig känsla. Det kom inga mejl, telefonen ringde inte, ingen efterfrågade mina tjänster. Jag sökte alla jobb man kan tänka sig, allt från personlig assistent till ett jobb på Circle K. Jag hade i alla fall tur i oturen som var anställd och kunde få ut lön i två månader till.
Bekanta till Ronnie har haft det tuffare.
– Det gick ett par månader, sen började folk få sparken. Och det är ju inte så konstigt när det inte kommer in några pengar.
Korttidspermitterade rockstjärnor
Även för de hårdjobbande heltidsproffsen i Graveyard blev det att ta till korttidspermitteringar. Ett 20-tal planerade konserter ställdes in på ett bräde.
– Det drabbar ju inte bara bandet utan hela crewet. Jag skulle också ha haft 20 gig, ljudteknikern skulle ha haft 20 gig, det är turnéledare och gitarrtekniker. Som tur var hade bandet ändå planerat att ta det lite lugnt med turnerandet. De ska snart spela in en ny skiva.
För Ronnie Källback kretsar det mesta kring musiken. Inte bara i jobbet, utan också privat. För Ronnies egna band Pyramido har det också varit stillestånd under sommaren.
– Man gick ju bara och väntade på att man skulle höra något, att det skulle bli lugnt så att vi kunde öppna upp igen. Vi hade två spelningar i början av året, men resten har blivit inställt. Vi släppte en ny skiva i oktober förra året och vill ju ut och spela lite, säger han med ett uppgivet skratt.
Men efter en riktigt tuff sommar fick Ronnie Källback äntligen ett nytt jobb för några veckor sedan. Nu är han anställd på kulturhuset Inkonst i Malmö där man bland annat har en liten livescen och mindre teaterföreställningar. Efter att ha haft en tom planeringskalender i flera månader börjar den förlamande stiltjen släppa lite.
– Nu har vi börjat med småkonserter för max 50 personer. Vi hade den första i fredags. Det var så roligt och helt fantastiskt att få jobba med musik igen. Men det känns underligt med folk som sitter ner på en konsert. Det är en konstig känsla. Man ska ju dansa och skrika och vara glad, säger han med ett skratt.
Han märker att suget efter att få börja konsumera kultur igen är mycket stort. Han ger dock i princip inte mycket för den småskaliga konsertverksamheten där publiken tvingas sitta ner och hålla avstånd.
– Jazz och klassisk musik funkar med sittande publik. Men för allt annat går det ju inte. Man vill få komma nära scenen och bli peppad av att alla dansar med och skriker. För mig känns det väldigt konstlat med sittande publik.
Även om det har börjat rulla igång lite smått igen för Ronnie Källback så uttrycker han oro för branschen som helhet och alla kulturarbetare som på ett eller annat sätt drabbats av coronapandemin.
– Om det inte händer något snabbt så kommer många mindre ställen att gå under. Många stödpaket riktar sig till större operor och teatrar som redan får olika typer av statliga stöd. Det är inte fel, all kultur ska ha pengar, men det blir lite snedfördelat, säger han.