Solveig är hängiven musiken

De flesta Säfflebor känner nog till stans kanske mest rutinerade musiklärare som färdas på cykel i ur och skur för att lära barn och vuxna spela instrument och sjunga, men många vet antagligen inte så mycket om henne. För Solveig Lundgren betyder musiken allt och sitt yrkesval har hon därför aldrig ångrat.

Efter många år i Säffle har det blivit Solveigs hem, men "Hem" kommer alltid vara socknen Brunskog där hon är uppväxt. Hennes barndom präglades av musik på olika sätt. Bland annat genom missionsförsamlingen som familjen tillhörde och spenderade mycket tid inom.

– Musiken har alltid funnits med i mitt liv. Mamma spelade piano och både hon och pappa sjöng i kör. Min syster utbildade sig till kantor och min bror till musik- och mattelärare. Sen var vi mycket i kyrkan och som ung i frikyrkan fick man ju chansen att ta plats genom att sjunga och spela, berättar Solveig.

Vilket är ditt starkaste musikminne från din tid som barn?

– Mitt tydligaste minne är att jag började gråta under mammas och pappas körrepetition när jag hörde en låt som gick i moll. Jag vet inte varför, om det lät sorgligt eller om jag blev rädd, men så var det, berättar Solveig.

Drömmen

Drömmen om att utbilda sig till musiklärare kom tidigt, och med piano som huvudinstrument sedan tredje klass var siktet inställt på att söka in till Ingesunds musikskola, men vägen till målet var allt annat än spikrak för tonåringen Solveig.

– När jag gick i nian sa jag till min pianolärare att jag tänkte söka till Ingesunds musikskola. "Ska DU? Vad ska du söka på då? frågade hon. Piano, svarade jag glatt och då sa hon än en gång "DU?".

För en ung Solveig var det svårsmält, men samtidigt nyttigt, menar hon själv.

– Det var nog nyttigt att få höra det, annars kanske det hade blivit jobbigt sen. Jag sökte ju till Ingesund ändå, men kom inte in, så då sökte jag in till Karlstads nystartade musiklinje i stället.

Mammagris

Till Karlstad blev Solveig antagen, men när det väl kom till kritan kändes en flytt dit som ett alldeles för stort steg.

– Jag är en stor mammagris, och kände att Karlstad var alldeles för långt bort, så jag tackade nej till utbildningen.

Med hjälp av sin pianolärare kunde Solveig i stället komma innanför Ingesunds väggar trots allt, som auskultant. Hon fick alltså följa med Ingesundseleverna som åhörare på deras teorilektioner samtidigt som hon fortsatte spela piano i musikskolan i Arvika. Åren som följde studerade Solveig även musik vid Geijerskolan och satsade ett par år på att utbilda sig inom kontorsarbete.

– Jag tänkte att jag skulle jobba med att skriva på maskin eftersom jag inte kom in på Ingesund, det är ju ändå lite likt piano, säger Solveig med glimten i ögat.

Men drömmen om Ingesund levde kvar, och trots sidospåren fortsatte Solveig att söka in. Det blev inte tredje, men åtminstone fjärde gången gillt.

– Det fanns två inriktningar. Instrumental ensemble och klasslärare, och jag blev antagen till grund- och gymnasielärarutbildningen, så jag kom väl in på min bredd, säger Solveig Lundgren.

Flytt till Säffle

Efter sin högskoleexamen från Ingesund 1982 fick Solveig så småningom jobb i grundskolan i Kungsör som musiklärare, men kommunen blev tvungna att skära ner på personal, och Solveig var en av dem som fick sluta.

– Hösten 1993 var det fruktansvärt. Jag tänkte att det måste ha varit mitt fel och hade väl en gråtattack minst en gång om dagen. Sen är en ju kristen, så det blev ju en hel del böner också, berättar Solveig.

Genom en bekant på skolan i Kungsör fick Solveig senare nys om en sånglärartjänst i Säffle. Hos arbetsförmedlingen fanns inget registrerat, men Solveig fick tipset att ringa till Säffle Musikskola och fråga om inte de sökte en sånglärare, vilket de gjorde, och så gick flyttlasset vidare till Säffle.

– Det var bara en timanställning, men jag tänkte att det är en liten början som kan bli mer.

– I jobbet ingick det klasstimmar också, så något år eller två tror jag att jag var runt på alla skolorna i stan. Eftersom jag inte har bil eller körkort fick jag cykla överallt, så det är väl på cykeln som de känner igen mig, skrattar Solveig.

Mer musik

Timanställningen övergick senare till en heltidsanställning, och förutom att musikintresset finns med i arbetet så har den såklart en roll även i Solveigs kristna tro. På fritiden spenderar hon nämligen mycket tid i Centrumkyrkan och har en bakgrund där som bland annat körledare och dirigent.

– Under någon period så ledde jag kören i Centrumkyrkan. Sen har jag varit med och sjungit och spelat i alla dess former för dem nästan sen jag flyttade hit. Man hjälper till när man kan och har tid helt enkelt, säger Solveig Lundgren.

Har du andra intressen?

– Det är knappt. Jag är ju i kyrkan och så tycker jag det här med att fotografera är roligt. Det brukar bli mycket bilder på folk, särskilt när de äter för då sitter de still.

Solveig älskar folk och nya möten. Det är faktiskt något av det bästa med musikläraryrket, berättar hon.

– Det bästa är väl att en får hålla på med musik på något vis. Sen är det väldigt roligt med alla elever och människor man träffar på. Jag älskar folk och är allt för pratglad. En gång var det någon som sa det om mig till en annan person att "Ja hon pratade bort hela min lektion".

Hängiven

Solveig Lundgren har under sitt tidiga liv kämpat sig till den få förunnade förmånen att arbeta med sitt största intresse, och för henne betyder det mycket. I dag undervisar hon i sång, piano, keyboard och tvärflöjt på Kulturskolan, och man kan nog säga att Solveig lever både på och för musiken.

– Jag ångrar inte mitt yrkesval, för det finns inget som jag någonsin har varit så intresserad av. Jag räknar med att när jag blir färdig nu till våren har jag jobbat som musiklärare i 39 år, berättar Solveig samtidigt som hon undrar över vart åren tagit vägen.

Just i Säffle har Solveig tillbringat hela 26 år som musiklärare, men alla goda ting har ett slut brukar man ju säga, och till våren är det dags för den här hängivna musikfröken att göra något annat.

Hur känns det att snart gå i pension?

– Gött! Det ska bli roligt att få göra något annat. Nu räcker det, ungefär så känns det.