• fredag
    23 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    25 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

"Saknar det trygga och solidarisk Sverige"

Insändare
PUBLICERAD:
Insändaren saknar Sverige som det var för några årtioenden sedan.
Foto: Anders Wiklund/TT
Under åttiotalets början var ord som workshop, teambuilding och projektledare fullständigt okända. Då fanns det riktiga jobb, man tillverkade saker. Det kom ut något i andra ändan av företaget som såldes och som gav vinst åt löntagarna, företagarna och landet Sverige.

Eller också jobbade man med att serva dem som tillverkade saker eller vårdade dem som hade blivit sjuka av att tillverka för mycket saker under för lång tid.

Det flöt på rätt så bra.

Nästan alla gick med i facket direkt vid första anställningen. Det var något självklart.

Sedan kom någon på att man skulle sälja ut så mycket som möjligt till utlandet och till privata aktörer och hallå, nu när man ändå höll på så kunde man även upphäva förbudet mot bemanningsföretag!

– Och så måste vi gå med i EU också!

Sade politikerna.

– Annars går det åt helvete med alltihopa!

Jaa! Tyckte svenska folket, och så blev det.

Man sålde ut statliga företag, men inga pengar kom folket, dvs ägarna, till godo. Antagligen glömde man att begära kvitto. Det var ju lite förargligt!

Arbetslösheten ökade till historiska nivåer under nittiotalet, samtidigt som skatteunderlaget minskade eftersom EU-avgift skulle betalas och företag flyttade utomlands. Det hade ju blivit så lätt nu, när vi hade gått med i EU och varför ska man driva fabriker i Sverige när man kan anställa folk för halva lönen i Polen?

– Inga problem, sade politikerna.

– Det löser vi med att sälja ut ännu mer samt sänka skatterna. Men oroa er inte, det tänker vi ta igen på egenavgifterna!

En gång i tiden var ett jobb en plats där man kunde sitta på en lastbrygga och dingla med benen och dela en cigg med en vacker flicka som man hoppades att man skulle våga bjuda ut innan rasten och sommaren var över.

Den tiden är förbi.

Det var länge sedan jag satt på någon lastbrygga och ännu längre sedan som jag ville bjuda hem någon kvinna på fest. Jag tror inte ens att det finns kvar så många företag med lastbryggor och den där vackra flickan som jag en gång delade en cigg med blev kvar i sin hemstad.

Jag hörde att hon idag varvar sitt socialbidrag med deltidstimmar på äldreboendet och fick barn med en bondläpp som är lite småkänd på bygden för sin samling med Elvisskivor och för att ha blåst positivt i en poliskontroll som visade en alkoholkoncentration i blodet på över fyra promille.

Det var så det blev för många.

En gång under åttiotalet trodde vi att vi skulle bli belönade på något vis. Vi trodde att om vi bara skötte våra jobb och kom i tid så skulle vi klara oss. Alla som kommer i tid och sköter sina jobb klarar sig alltid. Det var vad de sade till oss och vi trodde faktiskt på skiten.

Hur kunde vi gå på den lätta?

En dag kommer jag att ta ut mina sparpengar och sticka härifrån för sista gången.

Jag hoppas att de släpper ut mig och att jag orkar ända fram.

Jag kommer inte att sakna Sverige.

Däremot kommer jag att sakna en magisk tid. Jag kommer att sakna det trygga och solidariska land som Sverige en gång var.

P Ferm

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.