• idag
    26 okt
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    11°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      1.9 mm
  • torsdag
    29 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    30 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Glapp i vården mellan kommun och region

Debatt
PUBLICERAD:
Dessa fantastiska människor på hemtjänsten som tvingas utföra ett uppdrag som är redan omöjligt från början. De är ständigt överbelastade och måste stressa mellan alla sjuka människor som behöver deras vård, skriver Ewa Persson.
Foto: Tommy Löfgren
Det finns ett enormt glapp i vårt gemensamma vårdsystem som vi alla ska dra nytta av. Och i det glappet faller de ner som allra mest behöver vård, omsorg och tillhörighet, skriver Ewa Persson.

Brev till beslutsfattare inom Region Värmland och Karlstads kommun

Hej beslutsfattare, minns du onsdagen den 2 juli i somras? Det gör jag. Det var dagen som blev starten på den sorgligaste tiden i mitt liv. Och det var märkligt nog den dagen min make fick återvända hem från Centralsjukhuset i Karlstad.

Jag skriver om mina tankar och mina upplever som ett brev till er. Och det brevet riktar jag till er som faktiskt tar besluten om vårt gemensamma vårdsystem och våra medmänniskors väl och ve i vårt samhälle. Jag skriver ett brev för att jag faktiskt har frågor som jag hoppas få svar på.

Den 2 juli återvände min älskade make PO till vårt hem efter att ha tillbringat tre veckor på sjukhuset. Vi hade befunnit oss i självvald isolering sedan mars månad eftersom vi båda tillhör riskgrupper för Covid-19. Under senare delen av maj blev maken fysisk svagare, troligen en kombination av sina underliggande sjukdomar och den fysiska inaktiviteten som isoleringen medförde.

Med svagheten följde fallen i hemmet. Och onsdagen den 12 juni kom fallet som förändrade vår tillvaro. Han föll och bröt lårbenet i hemmet. Samtal till 112, ambulansfärd, akuten, inlagd på avdelning och sedan två dygns orolig väntan på en operation.

Efter operationen fortsatte eländet. PO vaknade inte till fullo efter operation, fick ligga kvar akut på uppvaket men hamnade till slut på ortopeden för eftervård. Då hade han svårt att tala, svårt att svälja, kunde knappt röra sig och absolut inte vända sig i sängen, inte stå, inte gå och inte ens inte sitta. Efter en tid på medicinavdelning återvände han så hem den 2 juli.

Jag, barnen och mottagningsteamet tog emot utanför vår lägenhet på Vågmästaren i Karlstad. Vi hade inte sett PO på tre veckor och vi hade bara haft korta samtal i telefon med honom när han återfått lite av sin röst och delar av sitt språk efter operationen. Han kom hem i rullstol, handikappad och blek, orakad och förändrad, tyst och ledsen. Som en skugga av människan som hämtades från vår lägenhet tre veckor tidigare.

Jag kan inte i ord beskriva de känslor jag kände då. Och inte heller de jag likaså känner nu. All den frustration, maktlöshet och sorg som bor i mig. Var jag ska göra av dem vet jag inte. Men jag vet att beslutsfattare inom Region Värmland och Karlstads kommun måste svara på de tre frågorna som jag har. Frågorna rör den vård som vi alla har rätt till. De handlar om allas vår hälsa. Och de handlar om rätten att få vara människa.

För hur kan något som detta ske i vårt samhälle? 2020? Att en medmänniska är mycket sämre vid utskrivning än vid inskrivning efter ett olycksfall? Och att den medmänniskan inte erbjuds en eftervård som verkligen ser till behoven för den unika individen? Vem tar vid när sjukhuset “gjort sitt”?

Det gör kommunen och inte minst hemtjänsten i vårt fall. Dessa fantastiska människor på hemtjänsten som tvingas utföra ett uppdrag som är redan omöjligt från början. De är ständigt överbelastade och måste stressa mellan alla sjuka människor som behöver deras vård. Människor som i många fall dessutom ligger helt ensamma hemma utan mänsklig kontakt.

Det finns ett enormt glapp i vårt gemensamma vårdsystem som vi alla ska dra nytta av. Och i det glappet faller de ner som allra mest behöver vård, omsorg och tillhörighet. Så jag behöver få svar på tre frågor som jag ställer till er beslutsfattare i regionen och Karlstads kommun. Mina frågor är:

• Hur är det möjligt att ni låter människor som är för sjuka att vårdas i hemmet ändå vårdas i hemmet?

• Hur är det möjligt att den enda sociala kontakten ni erbjuder gamla, sjuka och ensamma människor som vårdas i hemmet är en hemtjänst som redan går på sina knän och inte ges tid och resurser att fylla behovet av mänsklig närvaro?

• Hur är det möjligt att ni strukturellt tvingar Värmlands befolkning till Karlstad, genom att bl. a nedmontera vården på mindre orter, men samtidigt inte skapar en vårdstruktur som kan ta hand om dem när de blir gamla på platsen dit ni tvingat dem?

Och sedan inser jag att jag en fråga till, kanske den viktigaste:

• Är det så här ni själva vill bli vårdade när ni blir gamla, svaga och ensamma?

Om inte så hoppas jag att ni ger mig, PO, sjuka, gamla, anhöriga, vård- och hemtjänstens personal svar som innehåller en väg mot en medmänskligare morgondag.

Ewa Persson

Författare, föreläsare, berättare, inspiratör, anhörig, maka, mormor/farmor

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.