I nya romanen Överlevarna återvänder Alex Schulman till barndomens Värmlandssomrar och det lilla torpet i skogarna kring Gustavsfors. Det blir en dramatisk litterär resa där alla sorters känslor möts i den idylliska miljön.
– Det är det absoluta ljuset och det absoluta mörkret, känslan av alla sorg och all lycka. Det är som en glödande punkt jag försöker skriva mig ut från eller in i, säger han.
Alex Schulman blev mycket hyllad för sin senaste roman, Bränn alla mina brev, som handlar om hans mormor och morfar, Karin och Sven Stolpe.
När han nu är tillbaka med en ny roman, är det med en friare berättelse.
– Tidigare har jag haft en sanningsambition. Jag ville beskriva en absolut sann historia, korrekt ur verkligheten. Det har varit en begränsning, även om stoffet varit väldigt starkt, säger han och berättar om mormoderns brev som blev utgångspunkten för den förra boken.
"Helt fri"
I den nya romanen har han släppt sanningskravet.
– Nu har jag varit helt fri. Det har varit en väldigt härlig upplevelse. Jag formar själv deras öden, jag bestämmer deras historia, säger han.
Han inser risken att folk ändå tror att det mesta är sant:
– Jag vill inte säga det här hände, det här hände inte. Det är en roman och den är helt igenom fiktiv, men med drag av verkligheten.
Till dessa hör att han är uppvuxen i en brödraskara på tre, att uppväxten gav ärr och att miljön är välbekant:
– Ett torp som är skrämmande likt det jag är uppvuxen i.
"Outhärdligt sjukt"
Han säger med ett leende att han bara minns soliga dagar från torpet, men är tydlig med att torpet inte bara förknippas med det ljusa - det händer till och med att han tvekar att gå ur bilen när han kommer dit.
Både hans mamma och hans pappa har gått bort men torpet finns kvar i familjens ägo.
– Jag åker dit någon gång per år, säger han och beskriver målande hur det känns.
– Det är otroligt att det är så intakt. Öppnar jag en låda för att jag behöver en penna eller nåt ser jag pappas handstil på en inköpslista, ägg, mjölk, bröd... Det är som att han skrev den lappen igår. Det är outhärdligt sjukt att vara där för att tiden stått still. Ibland kan jag få panik - vem är jag? Min dotter tittar på mig som att jag är hennes pappa, men jag är en pojke! Bilden av mig själv som familjepappan Alex som åker dit är väldigt skör, säger han.
– Det jag slås av är att jag i nuet tar så liten plats där. Det är väldigt lite "jag" och "nu" där. Det är väldigt mycket minnen, små versioner av mig själv som pojke som springer runt.
Återvänder ständigt
Kanske är det just därför han så ofta återvänder till torpet i sitt författarskap.
– Torpet mitt i skogen i Gustavsfors är min kärna, min absoluta kärna. Jag har skrivit om det i alla böcker och kommer fortsätta att skriva om det. Det är det absoluta ljuset och det absoluta mörkret, känslan av alla sorg och all lycka. Det är som en glödande punkt jag försöker skriva mig ut från eller in i, säger han.
Likt Ingmar Bergman återvänder Alex Schulman ständigt till sin egen barndom i det han skapar.
– Jag har alltid tyckt att det finns en patetik i att återvända till saker man redan behandlat, men det är en befängd tanke att det skulle vara fånigt. Om man har en livssorg, försvinner inte den för att man gör en bok eller en film. Den finns kvar, säger han.
Överlevarna handlar om livssorger på flera plan, men också om hur olika vi människor hanterar dem. Även Alex Schulman, med sin tidigare strävan att skriva fram sanningen, har med tiden fått inse att sanning och minnen är relativa begrepp.
– Jag har alltid tänkt att det bara är framtiden som formas, men minnen kan också formas och ändras, säger han.
Börjar med slutet
I Överlevarna förstärks den bilden av att han valt ett djärvt men effektivt berättargrepp. Han berättar historien om de tre bröderna baklänges.
Det som egentligen är slutet av berättelsen kommer allra först i boken: tre vuxna, blodiga bröder sitter på torpets trappa och gråter, håller om varandra, när en polisbil svänger upp på gårdstunet.
Sedan får man följa dem bakåt i tiden under ett dygn - parallellt med ett berättarspår som löper från barndomen och framåt.
Vi hade samma besvärliga uppväxt och var så jävla nära varandra. Det är en enorm sorg när man upptäcker att man inte är lika nära varandra längre.
Bit för bit förstår läsaren vad som ledde fram till trappan och längs vägen upplever man hur bröderna hela vägen växelverkar, påverkar varandra, får olika roller i familjen. Det är något särskilt just med relationen mellan syskon - men den ser inte likadan ut hela livet.
Från närhet till distans
– Man var så nära varandra i barndomen. Vi bodde i samma rum, sov i samma sängar, var utsatta för samma trauman. Vi hade samma besvärliga uppväxt och var så jävla nära varandra. Det är en enorm sorg när man upptäcker att man inte är lika nära varandra längre. Vi är artiga men det blir lite kantigt när vi kramas, säger han och tillägger att han inte tror att detta är unikt just för hans familj.
– Jag tror snarare att det är ett undantag när två syskon kan vara bästa vänner i vuxen ålder.
De tre överlevarna, som sitter där på trappen, övergivna som Ferlins Barfotabarn, förmedlar ändå hopp, just i den där trappscenen.
– Det känns som att de lyfter blicken ändå, det finns en framtid. Jag ser med hopp på de här bröderna. Det är ett ljust slut, säger han.
"Värmland kommer tillbaka"
Hans plan är att fortsätta skriva i det friare författandet, icke helt självupplevt.
Min dröm är att inte lämna ut mig så mycket i böckerna, utan få vara skyddad och i detta skydd fortsätta skriva romaner.
– Det har gynnat mig i mitt mående att vara transparent. Jag har mått bra av det. Nu har jag kommit in i en period där jag känner att jag måste skydda mig också. Jag skriver ju krönikor i Expressen och förr tyckte jag det var kul när det blev liv om en text, men idag blir jag ledsen och vill gömma mig i några dar. Min dröm är att inte lämna ut mig så mycket i böckerna, utan få vara skyddad och i detta skydd fortsätta skriva romaner.
Han avslöjar också att han redan börjat pussla med nästa roman. Han är inte redo att berätta om den ännu men:
– Värmland kommer att komma tillbaka. Det kan jag garantera.