Sanningen är den att Sveriges regering och riksdag har under cirka fyra decennier lyckats med vad våra fiender inte klarat av på 500 år, nämligen att utplåna Sveriges försvar, skriver P-G Thunström.
Svar till Lars Mejern Larsson och Niklas Karlsson (NWT 12/8).
I en debattartikel i NWT den 12 augusti gör Lars Mejern Larsson (S) och hans partikamrat Niklas Karlsson (S) ett försök att misskreditera sina politiska motståndare med en slags försvarets historieskrivning. En beskrivning som endast går 12 år tillbaka. Skall man diskutera dagens försvar eller rättare sagt brist på försvar måste man dock gå ett antal regeringsperioder tillbaka i tiden. Det bör man göra för att få en rättvisande bild av försvaret nedgång och förfall.
Jag blev officer vid A9 1967 och har sedan dess följt försvarets uppgång och fall. Jag har valt att framför allt titta på nedläggningen av arméns förband, brigader och regementen. Brigaden var en stridande enhet med cirka 5 000 man. Det är viktigt att veta. Under mina aktiva år inom förvaret träffade jag ibland medlemmar i försvarsutskottet. Deras kunskaper om förvaret var ibland skrämmande illa. Jag träffade bl a en person (S) som inte förstod skillnaden på en pluton (20 soldater) och en brigad.
Vad man pratade om i regering och riksdag vet jag ingenting om. Jag kan däremot beskriva när och vad som hände i försvarsfrågan. Den förste att på allvar reducera armén (förvaret) var regeringen Palme. I 1972 års försvarsbeslut minskades antalet brigader, från 37 stycken år 1949 till 29 stycken.
Så skriver du en debattartikelUnder Fälldins period som statsminister försvann ytterligare 10 brigader. Ännu hade man inte börjat lägga ner några regementen. Under perioden 1982-1991 hade vi S-märkta regeringar (Palme och Carlsson) och då började man lägga ner ett antal regementen, till exempel I3, I11 och I17. Antalet brigader var nu nere i 16 stycken.
1989 revs Berlinmuren och många, inte minst våra politiker, tycktes ana en evig fred, trots alla varningssignaler. Den hittills ende politiker som har haft kurage nog att regera mot den pågående försvarspolitiken var den borgerliga försvarsministern Mikael Odenberg (M). Han avgick från sin post.
1994 fick vi ånyo en socialdemokratisk regering och 1996 fick vi således ett nytt försvarsbeslut signerat Carlsson (S) och Persson (S). Under denna mandatperiod fram till 2006 pågick den stora slakten. År 2000 hade vi 8 brigader kvar och 2004 återstod 2 reducerade brigader och 4 stycken utbildningsregementen. Dessutom var alla militära staber borta liksom deras civila motsvarigheter inom totalförsvaret. Man tömde alla beredskapsförråd, sprängde bort försvarsanläggningar längs vår kust, skänkte bort fordon och materiel och gjorde skrot av alla artilleripjäser.
Herrarna Mejern Larsson och Niklas Karlsson upprörs över att den moderata försvarsministern inte reagerade när Ryssland invaderade Georgien 2008. Hur skulle han kunna reagera utan ett svenskt försvar? Man klandrar också den borgerliga regeringen för att de avskaffade den allmänna värnplikten 2009. Så vitt jag förstår avskaffades inte värnplikten utan lades i malpåse. Vad skulle man med en massa värnpliktiga till när man inte hade utbildningsresurser?
Vi som tvingats vara vittne till det historiska skeende jag beskrivit ovan tycker att dagens politiker bör uttrycka sig med stor försiktighet och vara ordentligt pålästa innan man börjar kasta ”pajer” på varandra. Sanningen är den att Sveriges regering och riksdag har under cirka fyra decennier lyckats med vad våra fiender inte klarat av på 500 år, nämligen att utplåna Sveriges försvar.
P-G Thunström
Före detta major vid A9