Anita Hohlfält och labradoren Såbra har kamperat ihop i fem år och känner varandra utan och innan. För Anita, som är helt blind, är det en enorm frihet att ha tillgång till en ledarhund.
– Jag tänker inte på det utan känner att jag lever ett ganska normalt liv, säger hon och skrattar.
Anita och Såbra gillar att röra på sig och är ofta ute på promenad.
– Eftersom jag bor nära centrum brukar vi för det mesta gå olika rundor längs älven, men före coronan var Såbra med mig överallt.
<strong id="strong-4205a48ec4250416b3b8b6981f7abae9">– Människor som möter en ledarhund ska helst inte titta på den alls och absolut inte tilltala den.</strong>
För den som har nedsatt syn eller inte ser alls är det mängder av saker som sticker ut och är i vägen i en stad, sånt som seende inte ens reflekterar över. Karlstad är inget undantag.
– Den senaste tiden har det varit extra krångligt i och med ombyggnationen av bron vid teatern.
Sele betyder jobb
När Anita sätter på selen vet Såbra att det är jobb som gäller.
– Människor som möter en ledarhund ska helst inte titta på den alls och absolut inte tilltala den.
Hundarna ägs av Synskadades riksförbund.
– När man får en ledarhund börjar man med att träna in några få rutter med hjälp av en seende instruktör, förklarar Anita. Sedan utökar man dem.
Det är alltid den synskadade som bestämmer var man ska gå. Hundens uppgift är att leda husse eller matte dit så säkert som möjligt.
<strong id="strong-39c4cb99d32514fd7e1828b2b6fb6725">– Jag skulle önska att fler berättade att "här är jag" istället för att stå tysta och vänta på att jag ska gå på dem.</strong>
– Ledarhundar är tränade att alltid gå på vänster sida.
För tysta
Som blind har man inte en chans att veta om man möter någon längs vägen eller träffar en person man känner.
– Jag skulle önska att fler berättade att "här är jag" istället för att stå tysta och vänta på att jag ska gå på dem, säger hon.
Eftersom hon har diabetes tycker hon att det är extra viktigt att hålla distansen i coronatider.
– Samtidigt, skjuter hon in, är de allra flesta jag möter väldigt hjälpsamma.
Hon märkte att synen började försämras när hon var runt 25. Fyra år senare var hon helt blind.
– Idag är diabetesbehandlingen och ögonsjukvården mycket bättre så de flesta diabetiker får behålla synen, säger hon.
Anita fortsatte att jobba några år som administratör, men till slut gick det inte.
Kurator
– Jag var 29 år och insåg att det gällde att skaffa sig en utbildning och ett jobb där allt inte hängde på synen.
<strong id="strong-b36f2ae090d419fe30110b4a37ab8df9">– Lärarna struntade eller var väldigt sena med att läsa in dem till mig, ända till mina kurskamrater vägrade ta emot mer papper om inte jag fick samma chans som dem.</strong>
Hon fick synrehabilitering i Kristinehamn, läste in gymnasiekompetensen i Karlskoga och fortsatte sedan att studera till socionom på dåvarande Högskolan i Örebro. Många kursböcker var inlästa men under utbildningen fick man även en hel del stenciler.
– Lärarna struntade eller var väldigt sena med att läsa in dem till mig, ända till mina kurskamrater vägrade ta emot mer papper om inte jag fick samma chans som dem, säger hon.
Efter utbildningen och fram till pension har hon arbetat som kurator på Syncentralen.
– Till en början låg den på sjukhuset och sedan flyttade den till Haga, så vägarna dit kan jag utan och innan, säger hon.
Huset brann
Anita Hohlfält flyttade till den adress hon bor på nu 1979.
– Det var nära till mitt tidigare arbete som administratör så det var praktiskt att bo här.
Natt till julafton 2008 blev huset totalförstört av en brand. Alla hyresgäster fick flytta till olika evakueringsboenden.
– Jag bodde på Scandic Winn i en månad sedan hittade jag en lägenhet på Brogatan. Där fick jag och den ledarhund som jag hade då börja om och träna in nya rutter, säger Anita.
I mars 2010 kunde hon flytta tillbaka till sin nygamla lägenhet igen och till den stora och lummiga innergården.
– Där brukar Såbra och jag vara ofta, berättar Anita.
När Såbra är utan sele är hon som en vanlig sällskapshund.
– Men man måste ändå bibehålla den dressyr som man har lärt in, förklarar Anita.
Femte ledarhunden
Såbra är Anita Hohlfälts femte ledarhund.
– Det är alltid en sorg när man tvingas ta avsked, säger hon.
<strong id="strong-3f9794a72cfd92831a91b4c83a94f351">– Jag skulle önska att hunden skulle få fortsätta längre, om den orkade och var motiverad. Man får ju anpassa sig efter varandra. Man behöver ju inte gå flera mil per dag om man har en äldre hund.</strong>
Såbra blir åtta år i höst. Ledarhundarna får jobba fram till att de blir elva.
– Jag skulle önska att hunden skulle få fortsätta längre, om den orkade och var motiverad. Man får ju anpassa sig efter varandra. Man behöver ju inte gå flera mil per dag om man har en äldre hund, säger hon.
Många hjälpmedel
Förutom Såbra har Anita tillgång till ledsagning vissa timmar i månaden och en hel del hjälpmedel för att klara dagen.
– Förlorar man ett sinne blir man bättre på att använda de andra, säger hon.
<strong id="strong-16e5f9e4824f811716eca67beb35ee34">– Jag tänker inte på det utan lever ett vanligt liv, men det beror nog på att jag är så stönig.</strong>
Anita lärde sig punktskrift ganska snabbt. Hon har en telefon som talar om vem som ringer och talsyntes på datorn. Hennes insulinsprutor knäpper så att hon hör att hon ställer in rätt dos – och så den vita käppen, som hon alltid har med sig när hon ska någonstans.
– Jag tänker inte på det utan lever ett vanligt liv, men det beror nog på att jag är så stönig, säger hon och skrattar.
– Deppar jag ihop är det bara jag som blir lidande.