• idag
    26 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    11°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      1.9 mm
  • torsdag
    29 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    30 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Från Arvika noir till Arvika Golden Light

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det här är antagligen den sorgligaste boken om Arvika som skrivits.

Den sorgligaste boken om polisers övergrepp mot enskilda barn och deras föräldrar.

Den sorgligaste boken om hur föräldrarna till ett dött barn behandlades.

Den sorgligaste boken om hur psykologer inte genomskådade polisers tunnelseende och övergrepp.

Den sorgligaste boken om sociala myndigheters dubbelspel med offren och deras familjer.

Den sorgligaste boken om Arvika.

Men.

Samtidigt är det också den finaste boken jag läst om försoning, förlåtelse och kärlek mitt i det allra svartaste och mest kärlekslösa.

Den finaste boken om om ropen på förlåtelse mitt i dödsskuggans mest hopplösa mörker.

Den finaste boken om Arvika.

Jag borde kanske egentligen inte skriva den här krönikan.

Jag borde kanske inte kommentera den här boken med namnet ”Berättelsen om Kevinfallet”, skriven av Andreas Slätt och familjen Karlsson-Dahlén.

"Den sorgligaste boken om Arvika", skriver Lasse Anrell om den nyutkomna boken om Kevinfallet.

Jag blev för ett par år sen tillfrågad om jag ville vara med i styrelsen för stiftelsen som skulle dela ut två Kevin-stipendier varje år till ungdomar som kämpar i Arvika.

Jag sa självklart ja, trots att jag alltid skytt styrelser och föreningar som pest. Men jag kunde egentligen inte säga nej. Uppdraget var för viktigt. Jag hoppade dock av efter ett halvår, eftersom jag nästan aldrig kunde vara med på möten eller bidra på annat sätt – och för att vara fri att skriva vad jag vill om Kevin-fallet och Arvika.

Där står jag nu.

Jävig, men ändå inte. Inte mer jävig än alla vi som såg dokumentären i SVT som rentvådde bröderna och alla vi som läst utredningen som åklagare Niclas Wargren la fram som friade Robin och Christian som helt oskyldiga.

Att läsa den här boken är till en början djupt deprimerande. Det är att ta ett steg ner i dödsskuggans dal.

Att fortsätta att läsa den är att slå följe med några krossade, men stora, människors väg upp ur mörkret. Det är fantastiskt. Det är hoppingivande. Det är magi. Det ger upphov till ilska mot alla de som stod för övergreppen. Främst mot de poliser som ledde förhören med barnen – men också mot de psykologer som applåderade övergreppen.

Ni som sett förhören i SVT:s dokumentär vet vad jag menar.

Förhör som vi nu vet är oetiska och borde leda till att skyldiga straffas. Inte barnen. Psykologer namnges i boken. Poliser namnges också. Flera har bett om förlåtelse. Några har inte gjort det. Allra minst har de poliser som var huvudansvariga gjort det.

Det är en stor sorg och skam.

För Arvika.

Jag tycker också att de sociala myndigheterna i Arvika borde göra en grundlig utredning av sitt dubbelagerande som stödgrupper till den psykotiskt tunnelseende polisledningen och vilka systemfel som gjorde att de spelade med i den här bisarra tragedin.

Veckans citat

Hur tror ni era liv sett ut om inte Kevin blivit dödad?

– Då hade vi och Kevin åkt och dunkat musik i en 740 i Arvika och dragit raggen, säger bröderna.

Intervju med bröderna Christian och Robin i NWT, avd Vi som kan vårt Arvika förstår!

Jag tycker också att polisen måste gå till grunden med att de fullständigt sket i att den 13-åring som lekte med Kevin på dödsdagen erkände en våldtäkt på ett barn i Dottevik några månader senare och sen också erkänner för ett vittne att han gjort värre saker i sitt liv än det…

En ung man som i dag lever helt öppet och fritt i Värmland och som fortfarande inte, vad som är känt, granskats ordentligt om Kevins död.

Han måste granskas.

För Arvikas skull.

Jag tycker också att det svenska samhället måste ta sig samman och ha en klar och tydlig åsikt om att Justitiekanslern, JK, avslog de båda brödernas önskan om ett skadestånd från staten för att de bestulits på 20 år av sina liv med en andtruten motivering om att samhällets brott är preskriberat.

Hallå. Hjälp mig.

Hur kan att stulet liv vara preskriberat?

Hur kan en förlorad barndom vara preskriberad?

Hur kan 20 år av psykisk tortyr från samhället vara preskriberat?

Om inte Stefan Löfven omedelbart tar initiativ till att förbereda ett kraftigt statligt skadestånd till de här båda pojkarna tycker jag att samtliga befintliga 321 333 värmlänningar – möjligen minus de där tre som envist vägrat be familjerna om ursäkt – personligen ska ockupera regeringskansliet likt en kollektiv och ganska ilsken och mycket målmedveten Greta Thunberg.

Tills Löfven ändrar sig.

För Arvikas skull.

För Sveriges.

Vad jag tycker om boken? Den är oerhört stark. Deprimerande i början, klaustrofobisk i sin skildring av hur familjerna trängs in i utanförskapet och skulden. Sen allt mer ljus och öppen i sin skildring av uppvaknandet, frikännandet, försoningen. En fantastisk skildring av hur Arvika Noir blir Arvika Golden Light. En bok om kärleken mitt i hatet.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.